Både analys och jordnära sinnlighet
Konstnären Karl Erik Häggblads självbiografiska roman har nu kommit ut postumt redigerad av Björn Håkansson. Bildkonstnären visar sig som en fullfjädrad författare, skriver Krister Gustavsson.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som skulptör arbetade han tidigt med installationer där interaktiva element gjorde publiken delaktig i konstverket.
Tillsammans med med åtta konstnärsvänner bildade han 1964 grafikergruppen IX. Året därpå blev han ofrivilligt upphovet till en av Sveriges mest intensiva konstdebatter när Moderna museet köpte in bildkollaget Bekant rum II.
Strax före sin bortgång 2003 hade Karl Erik Häggblad sammanställt en preliminär slutversion av en självbiografisk roman som nu har redigerats enligt Häggblads intentioner av författaren Björn Håkanson och givits ut under titeln Från Polstjärnan söderut.
I mycket är det fråga om en bildningsroman av det snitt som gjorts klassiskt av de svenska arbetarförfattarna. Men samtidigt är det en idéroman om konstens uttrycksformer och dess förhållande till både samhälle och natur.
Handlingen inleds med tågresan från den norrländska hemorten till drömmarnas stad, Stockholm, där möjligheten fanns att skapa sig en framtid som konstnär.
Egon, författarens alter ego, hamnar i en kupé fylld av studenter på väg till Uppsala. Samtalet studenterna emellan är lättsamt spirituellt. Men när Egon bryter in med en miniföreläsning om Friedrich Schiller hämmas munterheten och en förlägen tystnad inställer sig. Den självlärdes allvar har krockat med den akademiska ironin.
Mötet, eller kollisionen, mellan till synes oförenliga element eller erfarenhetssfärer - som studenternas och bondsonens där i järnvägsvagnen - ska visa sig bli något av ett signum för hela Häggblads konstnärliga verksamhet.
Kan verkligheten gestaltas i abstrakta strukturer? På vilket sätt kan man ge fysisk form åt tankens verklighet? Var går gränsen mellan kon stverket och människan? Frågor av den arten skulle följa Häggblad genom hela hans konstnärsskap.
Ändå är det inte någon tungt teoretisk roman Karl Erik Häggblad har skrivit. Här finns gott om precisa tidsbilder och dråpliga händelser.
Egon blir, som så många andra av den tidens ungdomar med konstnärsdrömmar, elev på Otte Skölds målarskola. Efter år av kringflackande mellan olika inackorderingsrum och kortare och längre sejourer på förberedande konstskolor antas han 1951 som elev vid Kungl Akademien för de fria konsterna.
Från de här åren tecknas många kärleksfulla och vänligt ironiska porträtt av lärare och generationskamrater. Bakom lätt genomskå dade pseudonymer möter vi namn som Bror Hjort, Sven X:et Erixson, Ragnar Sandberg och Hugo Zuhr.
Romanens elakaste porträtt är utan tvekan det av Torsten Bergfalk (det vill säga Torsten Bergmark), som med sitt i romanen svartvita sätt att politisera både konsten och konstkritiken bildar den totala motsatsen till den öppna och sökande konstsyn som är romanjagets.
För den som har kommit i kontakt med Karl Erik Häggblads konst är det lätt att känna sig hemma både i romanen som helhet, men också i några centrala scener där essensen i hans konst fokuseras på ett åskådligt sätt.
Den första scenen beskriver ett slags uppenbarelse berättarjaget drabbas av inför Sergels monument över Descartes i Adolf Fredriks Kyrka i Stockholm.
Den andra scenen handlar om att i ödemarken åka vilse på skidor och inse att den mänskliga navigeringsförmågan inte alltid är att lita på. Bara Polstjärnan finns där ensamt lysande på himlen.
Descartes uppfann det koordinatsystem vi använder för att definiera geografiska platser. Polstjärnan blir för den vilsne skidåkaren i norrlandsnatten den enda punkt där han kan finna stöd för tankens och räddningens hävstång.
Det är inte ofta bildkonstnärer framträder som fullfjädrade romanförfattare. Det visar sig att Karl Erik Häggblad är en av de få. Hans roman förenar, precis som hans bildkonst, det teoretiskt analytiska med en mycket jordnära sinnlighet.
EN NY BOK
Karl Erik Häggblad.
Från Polstjärnan söderut.
Atlantis.
Karl Erik Häggblad.
Från Polstjärnan söderut.
Atlantis.