Axel Munthe — en kulturhistorisk gigant

Det har dröjt otillbörligt länge med min recension av Bengt Jangfeldts mäktiga biografi över Axel Munthe, En osalig ande. Detta beror på olyckliga omständigheter.Men jag kan väl tillägga, att det sannerligen inte är en lätt uppgift för en bokanmälare att göra rättvisa åt ett verk på bortåt 700 sidor, skrivet av en känd författare om en av vår kulturhistorias giganter och mest komplicerade gestalter, en republikan som var kunglig livmedicus, en fattiglapp som skänkte bort miljoner, en tyskhatare som erbjöd Göring att köpa hans livsverk — villan San Michele på Capri.Privata arkivBengt Jangfeldt har redan meriterat sig som Munthekännare. Han utgav år 2000 Drömmen om San Michele som har undertiteln En resa i Axel Munthes fotspår. Den illustreras med fina fotografier av Ingalill Snitt (Bonniers). Men naturligtvis är En osalig ande hans storverk. När jag 1974 presenterade Staffan Tjernelds bok Den mystiske dr Munthe i UNT, avslutade jag recensionen med orden: "Axel Munthes biografi är ännu inte skriven."Det är den nu. Ingen framtida forskare kan tänkas dyka ner i källor som ger så rika skördar som Jangfeldt har kunnat servera. Han har spårat upp sekelgamla tidningar och memoarer, han har hittat privata arkiv, ur vilka han kan citera diplomatfruars otryckta dagböcker i Rom på 1890-talet, och bland mycket annat de kärleksbrev som växlades mellan Munthe och hans patient kronprinsessan, senare drottning, Victoria.Axel Munthe hade bråttom. Han föddes 1857 i Oskarshamn som son till en apotekare och växte upp i Vimmerby och Stockholm. Men när han hotades med kvarsittning på gymnasiet bad han sin far om 200 kronor, avgick från den ordinarie skolgången, tog privatlektioner och blev student som privatist i Strängnäs ett år före sina klasskamrater i Stockholm. Han var då 16 år. Det har sagts att han blev student "med glans". Men låt oss inte lita på gamla källor! Jangfeldt har snokat upp originalhandlingarna och kan rapportera att Munthe hade ett torftigt B i sex ämnen och stort A i ett — naturvetenskap.Medikofilen i UppsalaMunthes nästa steg blev medikofilen i Uppsala. Den tog två år. Ändå hann han byta bostad fem gånger. Men familjen var välbärgad. Fadern sålde sitt apotek och köpte fastigheter i Stockholm. För en av dessa betalade han 192 000, vilket Jangfeldt uppskattar till drygt nio miljoner i vår tids penningvärde.Men knappt hade Axel klarat av sin medikofil, så började han hosta blod. Vid denna tid var ju detta ett tecken på tuberkulos. Han skyndade att byta klimat. Dagen före sin 19-årsdag — 30 oktober 1876 — tog han tåget från Stockholm till Paris. Där fortsatte han sina medicinska studier. Hans receptivitet tycks ha saknat gränser. Efter fem terminers studier i Montpellier var han "fullfjädrad läkare". Och vid 22 års ålder disputerade han 2 augusti 1880 på sin doktorsavhandling — den yngste i Frankrike någonsin.Disputationen blev minnesvärd. De lärda grälen har gått till historien.Snabba, dräpande replikerDet var ju bara tio år som gått sedan fransk-tyska kriget, ett faktum som inte borde ha påverkat diskussionen om Munthes avhandling i gynekologi — Om livmodersblödningar efter förlossning. Men preses (i Uppsala benämnd "fakultetsopponent") inledde med en skarp kritik mot att Munthe hade ringaktat de franska auktoriteter som hade behandlat gynekologiska ämnen. Däremot hade han citerat tyskar såsom den och den.Det finns i Jangfeldts minnesteckning många exempel på Munthes suveräna förmåga att sekundsnabbt formulera dräpande repliker — även när han var mycket ung och — som här — måste uttrycka sig på ett främmande språk. Munthe svarade emellertid:att om han anat att politiken skulle ingå som ett viktigt element i dessa vetenskapliga förhandlingar, så skulle han visst ej ha underlåtit att framför sin avhandling i en gren av förlossningskonsten inrycka en politisk trosbekännelse, vilket han för övrigt ej alls ville undandraga sig att nu avlägga, om densamma kunde bidraga till att bestämma rätta behandlingen av den ifrågavarande sjukdomen. Att de anförda auktoriteterna från Tyskland, vilka han vidhöll voro de allra förnämsta bland de nu levande, voro så okända i denna krets, kunde han blott beklaga, men sådant gåve honom ingen rätt, ej heller innebure det någon förpliktelse att med deras förbigående och på sanningens bekostnad uteslutande lovsjunga de franska vetenskapsmännen, vilkas betydenhet han för övrigt vore den förste att aktningsvärt erkänna.Redogörelsen slutar med upplysningen att man omsider övergick till "en mer speciell granskning av arbetet, vilket slutligen likasom försvaret erhöll det amplaste erkännande".Tjänade förmögenheterHär följde i Munthes liv åren i Paris. Han måste ju ha haft en sällsynt charm och en fängslande personlighet. Han var god vän med tidens stora genier och kände societetens och kungligheternas kvinnor och män. Han tjänade förmögenheter på sina böcker, främst Boken om San Michele som blev en bestseller världen runt. Hans frände Gustaf Munthe uppgav att Axels personlighet var "hans varma hjärta". Han skänkte tiotusentals kronor till sina släktingar, han betalade femtusen i hundskatt för "i Stockholm bosatta, äldre, fattiga personer" och 50 000 till lindrandet av nöden bland Finlands flyktingar vid slutet av andra världskriget.Det finns många biografier om Axel Munthe. Vid sidan av Josef Olivs Boken om Axel Munthe, Capri och San Michele (1957) tror jag att Bengt Jangfeldts är den bästa. Knut Bondes I skuggan av San Michele (1946) är taktlös och Tjernelds Den mystiske dr Munthe (1973) är knappast imponerande.Felaktig uppgiftMen även Jangfeldts bok väcker frågor. Han påstår att den förste Munthe i Norden dök upp i Lund under 1500-talets sista år. Men en stor släktkrönika från 1884 av Ludvig W:son Munthe heter Munthe-slägten från medlet af 1000-talet till närvarande tid.Tyvärr har Jangfeldt hämtat en felaktig uppgift hos Tjerneld. Denne uppgav att Munthe skröt med lånta fjädrar. På ett upprop för nödlidande konstnärer i Paris 1883 hade Tjerneld funnit "A.v. Munthe", vilket var "anmärkningsvärt", eftersom släkten Munthe enligt Tjerneld aldrig varit adlig i Sverige. Om Munthe hade tillhört en ofrälse släkt men försökt inbilla okunniga medmänniskor att hans familjenamn var adligt, då hade han onekligen åstadkommit en skönhetsfläck på en obefintlig vapensköld.Men så är det inte. Många släkter har adlats av svenska monarker men aldrig begärt introduktion på det svenska riddarhuset. De har dock registrerats i serien Kalender över i Sverige levande ointroducerad adel, som har utkommit oregelbundet sedan 1886. Där medtages också släkten Munthe, således även Axel Munthe.