En brun hund smyger omkring i fransyskan Marie NDiayes roman Ladivine. Vems är den? Vem är den?
Den andlösa romanen handlar till stor del om hundar. Om en schäfer med en människas ögon, en schäfer som beskyddar ett barn. Om en annan schäfer som dödar sin husse. Och så om den stora bruna hunden, som verkar ha bestämt sig för att vakta Ladivine Rivière, när hon med sin familj flyttat till ett för henne okänt land. Hon tänker att någon placerat sitt medvetande i en hundhamn för att bli hennes väktare. En annan tanke får fäste i henne: Är det kanske hennes man, Richard Rivière, som döljer sig under hundens skinn? Hennes mor har ju en gång låtit undslippa sig att sådant händer människor, som drabbats av ett olycksöde.
I det främmande landet, som aldrig får något namn i berättelsen, vaktar en kopplad hund kunderna utanför en stormarknad. Ladivine låter blicken ”sjunka ner i dess stillsamt bedrövade, stillsamt vädjande blick, och det fogliga djurets hela mänsklighet och villkorslösa godhet fyllde hennes ögon med tårar, hon önskade innerligt få vara hunden och visste i den stunden att övergången skulle ske naturligt när tiden var inne …”
Här kom jag att tänka på det som JMG Le Clézio sa till mig i en intervju som jag gjorde med honom för Svenska Dagbladet 7/5 2003:
”Man kan – eller får – inte visa allt i en roman. Det är nödvändigt att hålla en mask för ansiktet.”
Till det som inte visas i Marie NDiayes roman hör förklaringen till mysteriet med den stora bruna hunden, som lyckas hitta Ladivine också ute i skogen i det främmande landet. Hur skulle den ha kunnat undgå att tappa kontakten med deras bil, frågar hon sig, och även om den fått upp spåret igen, borde den då inte ha kommit fram i ett fullständigt utmattat tillstånd?
Och: vad är det som hänt med pojken Wellington? Han som Ladivines make knuffat ner på asfalten från sex våningars höjd. Hur kunde han överleva? Eller gjorde han inte det?
Ladivine ger sig av in i skogen, hon går vägen fram ”med orädda steg”. Den scen som Marie NDiaye här målar upp för tankarna till sagan om Hans och Greta. Och det slår mig att det jag läser bland mycket annat också är en saga, om det onda och det goda, som så ofta hos Bröderna Grimm.
I skogen rör sig tunna silhuetter med klara konturer. Då urskiljer Ladivine sitt eget ansikte bredvid sig – en rundad, fuktig kind och en brun hårman som luktar starkt.
”Hon reste sig och började lufsa fram genom skogen och därpå, med bröstet svällande av lycka, springa på riktigt, springa på sina fina, starka tassar. ”
Fadern Richard söker också modern Clarisses ”rätta ansikte”: ”Richard Rivière slets mellan den aktning han var skyldig hennes ansikte och sin våldsamma längtan efter att se det utplånas och låta det andra träda fram.”
Det andra, är det det ansikte som Clarisse bar, medan hon fortfarande hette Malinka?
Ladivine är mer än en på flera plan utmanande roman, den är en saga, en dröm och den renaste poesi .
Till sist några ord om den romantitel, ”Ladivine”, som bärs av två personer i romanen, dels av Clarisse Rivières mamma, dels av hennes dotter. Namnet betyder som alla franskkunniga vet ”Den gudomliga”. Jag är förbryllad: Varför valde förlaget, eller möjligen översättaren, att behålla det i och för sig vackra namnet Ladivine i stället för en svensk motvarighet?
Ligger också här en hemlighet förborgad?