Avslöjande rapport med deckardriv

Lena Köster förundras över hur Visbys kulturelit kunde blunda för den ansedde arkeologens tjuvaktighet, när hon läser en ny bok som både är en thriller och ett undersökande reportage.

Försättsblad. Första sidan i Isaac Newtons "Principia mathematica" utgiven 1687. En av de få exemplar av boken som fortfarande finns stals av Ragnar Engeström.

Försättsblad. Första sidan i Isaac Newtons "Principia mathematica" utgiven 1687. En av de få exemplar av boken som fortfarande finns stals av Ragnar Engeström.

Foto: TT

Litteratur2015-04-27 08:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är en komplicerad historia, måste man konstatera som läsare av ”Fallet Engeström”, samtidigt som allt kunde ha varit enkelt om den unge ertappade, nogsamt planerande mynt-och boktjuven inte hade fått löpa fritt.

Arkeologen Ragnar Engeström skildras som en osedvanligt intelligent, minnesgod och planerande person. Men också som en man med en bipolär problematik med tyngdpunkten på det maniska.

Det finns många människor som bedrar och manipulerar sin omgivning, så att omgivningen först i efterhand förvånad utbrister att ”det hade den aldrig trott”.

I Ragnar Engeströms fall fanns det gott om människor omkring honom som kände till hans skrytsamma lögner och stölder.

Varför fick han hållas?

Nå, det fick han inte helt och hållet. Han dömdes för vissa av sina brott, satt i fängelse en kort period och vårdades för psykiska problem.

Men arkeologen Engeström tycks trots det ha varit omgiven av människor, som solade sig i hans maniska glans i den gotländska kultursfären.

Uppsalaborna Carl Johan Gardell, fil dr i historia och frilansande kulturskribent, och läraren och släktforskaren Stefan Simander, har noga undersökt ”fallet Engeström”. I sin bok redovisar de delar av de kontakter de tagit och intervjuer de gjort, åtal och domar, samt otaliga brev från Engeström till myndigheter och personer i för honom viktiga positioner.

De berättar också historien om hans släktbakgrund, familjeförhållanden och uppväxt.

Resultatet har blivit en mäktig bok, drygt 400 sidor tjock, med många namns nämnande och en bestämd smak av undersökande journalistik. Men också en bok till viss del skriven med deckardriv: den är spännande att läsa, särskilt i början.

Just det valet av skrivsätt mitt i alla nogsamt redovisade fakta med namn och siffror, gör mig lite förvirrad. Är det en spänningsroman jag läser eller en avslöjande journalistisk rapport om decenniers bedrägerier och stölder inom den kulturhistoriska sektorn?

Absolut huvudsakligen det senare.

Det komplicerade består i alla de turer som varit kring stölder, försäljning av framförallt stulna böcker och den väv av kontakter Engeström genom åren svept in sig i. Flera av kontakterna fanns i Uppsala, där man dock varit betydligt mer klarsynt och kritisk till Engeström än i Visbys societet.

Det är en berättelse om ett ledsamt människoöde, eller rentav flera.

Man skulle kunna skriva spaltmeter om hur fornfynd, kulturhistoriskt intressanta böcker och möbler stulits, flyttats hit och dit, sålts och i några fall kommit tillbaka. Och de spaltmetrarna har redan börjat produceras, bland annat i UNT, där man i lördagens tidning konstaterar att boken nu har blivit polisanmäld av Donald Forsberg, en av de intervjuade.

Han menar att Ragnar Engeström får schavottera för mycket, att en del av hans oegentligheter skett under skov av hans psykiska sjukdom. Vad som händer med den polisanmälan återstår i skrivande stund att se.

Frågan ”Hur kunde han få hållas?” kan kanske besvaras med en sagotitel: Kejsarens nya kläder. Ibland ser man bara det man vill se…

Litteratur

Fallet Engeström – Mannen som plundrade det svenska kulturarvet

Carl Johan Gardell och Stefan Simander

Romlid Förlag AB