Cecilia Davidssons senaste roman är en historia om att våga möta sig själv vid livets många vägskäl och om den svåra konsten att lämna andrum åt dem vi älskar. För romanens huvudperson, namnlös och berättelsen igenom kallad för ”hon”, handlar flykten från livet i Stockholm och tillbaka till sitt barndomshem i Småland inte bara om att få ordning på tillvaron efter en bruten förlovning. Det är också en uppgörelse med barndomen och med sin egen obeslutsamhet. Väl hemma på gården hos morföräldrarna Alva och Ebbe som uppfostrat henne och brodern Håkan är emellertid allting sig likt: den aldrig färdigbearbetade sorgen över föräldrarna som dog i en bilolycka när hon själv var fyra år, Alvas ständiga nedvärderande kommentarer om sina närmaste och hennes toxiska relation till dotterdottern.
I sin frivilliga exil tycks huvudpersonen stampa på stället, fången som hon är mellan å ena sidan sina barndomsminnen och å den andra sitt eget ambivalenta förhållande till fästmannen Boris. Skildringen av hennes tillfälliga förbindelse med grannen Gordon förstärker intrycket av att hon snarare låter sig styras av slumpen än själv styr sitt liv.
Över Davidssons romanfigurer hänger livets tristess som ett vulkanmoln. Den skenbara lantliga idyllen döljer det som aldrig uttalas, aldrig inträffar, eller aldrig blir som väntat. Alla dessa vardagslivets inrutade mönster som till det yttre håller ihop en familj medan de sakta kväver alla försök till närhet. Alla de olidligt förutsägbara gester och repliker som man retar sig på hos dem man älskar. Föremål som förmedlar stagnation: de oanvända finglasen, de överflödiga möblerna, minnen man gärna ramar in och dem man helst gömmer undan, allt det som blir till osorterade avlagringar av ett alltmer herrelöst förflutet.
Davidssons sätt att konstruera berättelsen påminner om hennes kortprosa; romanen består av välavgränsade stycken där korta replikskiften och enskilda scener i sig är miniatyrskildringar av den mänskliga naturen. Berättelsen om Alvas och Ebbes äktenskap präglas av en nästan bergmansk psykologisk virtuositet. Hela historien känns trots det avslagen. Att den som egentligen inte vet vad hon drömmer om får nöja sig med det hon redan har är i sig knappast ett ämne för en gripande roman.