Avkroken och Rysslands själ

Reseskildringen brukar betraktas som en "låg" litterär genre, som man inte skall vänta sig så starka konstnärliga eller andra kulturella upplevelser av. Men när de är som bäst kan även de typiska resereportagen röja en hög ambition bakom det sakliga skrivsättet, kanske att intensivare än någonsin förr fånga t ex ett lands "själ". Det gäller faktiskt, trots alla skillnader mellan författarna och mellan Italien av år 1897 och Ryssland av i år, ett par av årets nya böcker, Bertil Torekulls Zojas hus och den engelske naturalisten George Gissingts Vid Joniska havet.Bertil Torekull är känd och respekterad som driftig och mångsidig journalist och tidningsmakare; han har varit chefredaktör för Dagens Indu­stri, Svenska Dagbladet och Östgöta-Correspondenten. Även som pensionär har han kvar driften att skriva, och sin tionde bok ägnar han åt en "rapport från en rysk by". Genren och greppen är desamma som Jan Myrdals och Göran Palms m fl, men grundvärderingarna klart annorlunda. Även Torekull är på en gång genuinreporter och ärligt missionerande ideolog, dock av den i vid mening liberala sorten.Nyliberal frihetDen by — eller småstad — där han bott i tre omgångar på sammanlagt någon månad, heter Krasnaja Poljana, har 8 000 invånare och ligger nära hundra mil bortom Moskva. Den är å ena sidan typisk för hela Ryssland i de flesta avseenden — vodkaflödet, en levnads- och boendestandard som för de flesta ligger så där hund­ra år efter vår, och en utbredd kluvenhet mellan den kommunistiska tryggheten totalt utan frihet och den nuvarande nyliberala friheten med mycket begränsad trygghet. Å andra sidan finns där ett dominerande företag, Domostroitel, som är underleverantör till och hälftenägt av stora IKEA, och därmed är framtidsförhoppningarna lite starkare än vanligt.Torekull börjar i rätt ända genom att nagla fast ett stort antal ytterst konkreta detaljer — husens skavanker, brottstycken av något dussin människo­öden, matvanor och ekonomi, spontana åsikter om det gamla och det nya. Från detaljerna kan läsaren själv sluta sig till de större linjerna. De många små entreprenörernas viktiga roll framträder tydligt, och Torekull drar gärna och med god historisk blick paralleller till sin egen barndoms Ronneby eller den nordvästeuropeiska marknadsekonomiska modellen i allmänhet.Trots att han inte kan så mycket ryska utan tvingats arbeta via tolk verkar Torekull ha fångat tonfall och mentalitet hos dem han umgåtts med. Hans stil är energisk och lånar gärna äldre knep i meningsbyggnad och korthuggna markeringar: "Det är som att förflyttas från koja till slott på en sekund. Sådan oljans orättvisa välsignelse, sådant fattigdomens straff." En hund med tre ben blir symbol för den haltande utvecklingen i landet; det är demokratin som är det fjärde och avgörande benet som måste stärkas. Här hymlas inte med att somliga längtar tillbaka till den hårdhänta men förutsägbara kollektivismen, och varför de gör det; samtidigt glöms aldrig de likviderade miljonerna bort. Ingen kan säkert veta vad det blir av Ryssland efter Putin, men böcker som Torekulls ger ändå väsentliga hållpunkter för den som vill gissa.Annorlunda temperamentDen engelske romanförfattaren George Gissing var liksom Torekull starkt samhällsengagerad, men när han mot slutet av sitt korta och strävsamma liv sökte sig till Kalabrien, tån på den italienska stöveln, så var det framför allt av fascination inför de antika och medeltida kulturarven och för det annorlunda temperamentet hos vanligt folk. Även Gissing går från det konkreta till det abstrakta; han börjar sin i och för sig ganska turistiska rapportbok med "Det här är siroccons tredje dag, himlen är molntung och grå".Gissing klarar italienskan och de lokala dialekterna och ger en livfull och åskådlig bild av hur det var att ta sig fram före massturismens tid, med hjälp av ångtåg och häst och vagn. De många antika minnena av greker, romare etc blandas med vardagliga detaljer från smutsiga värdshus och branta serpentinvägar, feberanfall på den malariahärjade kustslätten och rödblommiga friska barn och kvinnor uppe i bergen. Mot slutet sviktar den naturalistiska energin lite grann, men som helhet är Vid Joniska havet ändå en "liten klassiker" i sitt slag.