Efter Anders Behring Breiviks politiska vansinnesdåd på Utöya har flera ställt sig frågan: Hur kan ett sådant brott begås i ett öppet och fritt land, inte av någon yttre fiende utan av en av våra egna?
Nåväl, politiska mord sker också i våra fria, nordiska länder. I Sverige 14 stycken mellan 1999 och 2009 enligt Säpos och Brottförebyggande rådets uppskattningar ? allihop, och dessutom ett par hundra fall av misshandel, utförda av extremhögern.
Så hur är det möjligt? Vad driver människor in i politisk extremism? Spekulationer råder det ingen brist på ? men hållbara teorier saknas.
Det är följaktligen med viss förväntan jag sätter mig ner med Magnus Utviks självbiografiska Med Stalin som Gud. Han söker där svaret på varför han vid 17 års ålder lämnar Kommunistisk ungdom (dåvarande Ung vänster) för att söka sig till det kanske mest sekteristiska av alla vänsterns bokstavskombinationer: SKF/ML (Sveriges kommunistiska förbund/marxist-leninisterna), sedermera KPS (Kommunistiska partiet i Sverige).
Förbundet vördar Stalin som gud och betraktar alla socialistiska länder i världen som revisionistiska ? med undantag för den mycket svårromantiserade diktaturen Albanien. Medlemsantalet ligger som mest på mellan 60 och 100.
Det är inte lätt att gå med ens om man är hängiven, eftersom förbundet är mycket omsorgsfullt med att endast sluta strikt renläriga marxist-leninister
i sin kallsvettiga famn. Ett besök i en trotskistisk bokhandel kan räcka för att bli nekad, trots att man varit nära ?sympatisör? i ett par år ? det nödvändiga förstadiet till ett riktigt medlemskap.
Det är alltså denna till Värnamo nyinflyttande vänstersekt, ?kommunismens Jehovas vittnen?, som 17-årige Magnus Utvik en dag får höra talas om på ett möte med Kommunistisk ungdom. Och det är denna som han sedan i hemlighet lierar sig med.
Konsekvenserna blir svåra. Han sviker sina vänner. Ger upp skolan. Bryter med sina föräldrar. Förlorar sin flickvän. Säljer allt han har och ger förbundet pengarna. När han några år senare till sist lyckas lämna sekten är han en knäckt och djupt deprimerad människa.
Jag sträckläser Med Stalin som Gud. Utvik skriver med en effektiv bruksprosa som är ämnet och projektet värdigt. Rakt på, inget stilistiskt skönskriveri. Det är spännande och kvävande på samma gång. Men resultatet? Slutsatsen? Vad är det som får Magnus att gå över till the dark side, extremismen? En nyckel, som Utvik också flera gånger återkommer till, är en särskild längtan efter renhet, fullkomlighet. Den ?rena? marxism-leninismen? antar i den unge Magnus medvetande närmast metafysiska proportioner.
Men var denna desperata längtan efter renhet kommer ifrån bryr sig författaren tyvärr aldrig om att försöka ta reda på. Den extremistiska irrfärden framstår därmed som blott ett naivt snedsteg. Han hade lika gärna kunnat bli scientolog.
Det duger inte. 17-årige Magnus är en intelligent kille som vill gott. Han ser en värld som är oförsvarlig, och i den insikten föds hans radikalism.
Hade Magnus Utvik tagit sitt unga jag och sitt engagemang på större allvar så hade Med Stalin som Gud kunnat vara en värdefull inblick i de komplexa mekanismer som driver en människa ner i en politisk avgrund. Nu stannar det vid en fascinerande och spännande bok.