Avgörande åttiotal

Det är nu lite mer än tre år sedan Alan Hollinghursts Skönhetens linje belönades med det prestigefyllda Man Bookerpriset (oktober 2004). Med tanke på prisets stora genomslagskraft är det lite förvånande att det dröjt så pass länge innan boken kommer på svenska. Det är å andra sidan lite roligt att det är lilla Normal förlag (som försöker profilera sig som "Skandinaviens första queerförlag") som knipit rättigheterna, och det är förvisso en riktig tegelsten som översättaren Ola Klingberg haft att jobba med: sexhundra sidor gnistrande brittisk prosa. Resultatet har hur som helst varit väl värt att vänta på. Skönhetens linje är, precis som Bookerjuryn och de anglosaxiska kritikerna lovat, ett mästerverk, även i svensk språkdräkt.

Boken utspelar sig under fyra år på åttiotalet, vid tre avgörande tidpunkter i huvudpersonen Nick Guests liv. 1983 är han tjuguett år och har nyss flyttat in hos sin studiekamrat från Oxford, Toby Feddens överklassfamilj i London. Tobys pappa Gerald är nybliven parlamentariker för de konservativa, och familjen umgås med eliten inom politiken, näringslivet och societeten. Nick bländas av rikedomen och titlarna, men kan inte göra sig fri från känslan av att han egentligen inte hör hemma hos familjen.
1986 har han blivit mer hemmastadd hos Feddens, och när familjen åker på sommarsemester till Frankrike är det självklart att han skall följa med. Han har dessutom vant sig vid lyxen de omger sig med, och tillsammans med sin nya pojkvän Wani lever han ett utsvävande liv med fester, droger, resor och lättsinniga sexuella kontakter. Sin avhandling i litteraturvetenskap har han lagt på hyllan och i stället redigerar han ett exklusivt livsstilsmagasin.

1987 har aids blivit ett begrepp i Londons gaykretsar, och av festandet och lättsinnet återstår ingenting. Nick har just fått veta att hans första pojkvän Leo nyligen dött, och även Wani är svårt sjuk. Hans relation till Feddens utsätts också för påfrestningar när Gerald dras in i en skandal och Nicks sexuella läggning plötsligt blir en belastning för familjen. Dolda fördomar stiger upp till ytan, och Nick inser att han aldrig egentligen varit en av dem.
Skönhetens linje är en engagerande, gripande och tänkvärd skildring av en ung mans mognad, en utvecklingsroman av allra bästa märke. Det är också en bitande satir över den engelska politiska aristokratin under Thatcheråren, 1979-1990. "Järnladyn" - som själv dyker upp i handlingen, bland annat för att ta sig en svängom på dansgolvet med Nick, men som sällan benämns med något annat än "Ladyn" eller "premiärministern" - är en kontroversiell gestalt i England som bland annat fått skulden för att med sin hårdhänta, nyliberala politik ha monterat ned det brittiska välfärdssystemet. Detta är emellertid ingen uppgörelse med Thatchereran eller torys politik, utan tvärtom en anmärkningsvärt opolitisk bok. Det är den mänskliga naturen, inte samhället som Alan Hollinghurst skriver om, vilket gör boken mycket tidlös, den utpräglade åttiotalsatmosfären till trots.

Med humor, knivskarp ironi och värmande medkänsla dokumenterar han alla de svagheter - fåfänga, girighet, egoism, ärelystnad, svekfullhet, inställsamhet och opportunism - som tycks frodas i maktens och rikedomens närhet.
Åttiotalet var inte bara Thatchers tid, utan också materialismens, glamourens och de lättsinniga sexuella förbindelsernas årtionde, en miljö som Hollinghurst levande gestaltar i romanen. Nick, som går under smeknamnet "esteten", har ett osvikligt sinne för smak och stil, vilket också är ämnet för hans oavslutade avhandling: stil i Henry James romaner. Med undantag av den första, oskuldsfulla förälskelsen i Leo handlar även hans kärleksliv mer om yta än om substans.
Till en början känns det som om det också gäller hela romanen, att den mest består av oklanderligt välskrivna och estetiska men egentligen ganska tomma reflektioner av mänskligt poserande. Detta är emellertid ett intryck som raskt skingras genom det sista kapitlets abrupta nedstörtande i svekens, lidandets och dödens avgrund, då karaktärerna äntligen får det djup och berättelsen den tyngd som saknades i de första kapitlen. Det är mycket skickligt gjort.

Skönhetens linje var en bästsäljare i både Storbritannien och USA, och den har också blivit en BBC-serie som visades på SVT våren 2007. Det är inte svårt att förstå varför boken blivit en sådan framgång; detta är en enastående välskriven och nästan oförskämt njutbar och underhållande roman som det är svårt att lägga ifrån sig när man börjat läsa. Det kan te sig som en ganska sliten recensionsklyscha, men Skönhetens linje är verkligen en modern klassiker. Alan Hollinghurst knyter an till en storartad brittisk tradition av episkt berättande, med genomarbetade personporträtt, subtil kritik av överklassen och språklig finess. Mästaren själv, Henry James, är närvarande både i och mellan raderna.

Avgörande åttiotal

Skönhetens linje är en utvecklingsroman av allra bästa virke, skriver Catrin Ormestad.