När regimen i Ryssland drömmer om framtiden tornar det förflutna allt oftare upp sig. Det är makten i sig man girigt ser tillbaka på, dess överbyggnad är utbytbar: storrysk nationalism, stalinism eller ortodox kristendom – anything goes.
Detta surrealistiska upphävande av tider och ideologier tycks utgöra en outsinlig källa för den satiriske författaren Vladimir Sorokin. Ta till exempel ”I det heliga Rysslands tjänst” från 2006, där framtidens nya sköna värld härjas av Ivan den förskräckliges ökända säkerhetstjänst. Eller genombrottsboken ”Blått fett” från 1999, där en originell sekt riktar tidsmaskinen mot det sovjetiska terrorväldet dagar.
I sitt nya verk ”Tellurien” förstärker Sorokin ännu en gång sin samtids groteska Putin-drag med en svart, dystopisk penna. Vi befinner oss nu i en rätt avlägsen framtid, och Ryssland har fallit samman i en väldig massa märkliga stater. Ramen är ett slags högteknologisk medeltid med kommunistiska strömningar (”Moskavien” definieras till exempel som ”upplyst teokrati-kommunistisk feodalism”).
Men den här gången lyfter författaren blicken från den blodiga ryska jorden – hela Europa är splittrat i ett geopolitiskt pussel av allsköns politiska neuroser. Något slags storkrig har stått mot salafister, och tempelriddare ger sig ut på ”korsflyg” till Istanbul.
Titeln har boken fått från en av de mer berömda republikerna. Där tillverkas en mycket attraktiv spik som, om man dunkar in den i skallen och överlever, bjuder på en sinnesutvidgande upplevelse utöver det vanliga. Det funkar som bild för Sorokins roman och läsaren: Om man inte snabbt dör (kvävningsdöden) av den självmedvetet orediga texten, där stilar och genrer byter av varandra och inget kapitel hänger ihop med det föregående, så väntar en minst sagt äventyrlig läsupplevelse.
Sorokin fyller sextio i år. Pressbilderna på honom och hans ofta omtalade hårsvall gör det svårt att tro. Någon mognad märks inte heller litterärt, om man därmed avser en avklarnad och sofistikerad prosa. Han är här minst lika vulgär och förnöjsamt gränslös som någonsin. För att inte frågetecknen ska bilda ett ointagligt galler kring texten krävs att man helt enkelt sväljer jättar och inte silar vare sig pratande penisar eller kentaurer.
För Sorokin tycks fantastiken vara nödvändighet. Som han uttryckte det i en intervju för något år sedan: ”Om man inte förstår sin samtid och inte ser någon framtid, så fantiserar man.”