Även vuxna är egoister

Vi har mött dem i ett flertal romaner de senaste åren, kvinnorna som bryter upp och lämnar hem och barn - temporärt eller för alltid. Kvinnor som genom livet brytt sig för mycket om andra och som nu nått fram till insikten att det är "dags att tänka på sig själv".

I Helena von Zweigbergks nya roman, Sånt man bara säger, lämnar också 53-åriga Sussi sambon Magnus och de tre bonusbarnen i villan och flyttar ut till huset på landet. Men romanen kretsar märkligt lite kring detta uppbrott. Annat kommer i Sussis väg och hon tycks faktiskt glömma bort att hon nyss dragit från hus och hem.
Hennes projekt för självförverkligande ställs på ända då hon motvilligt tvingas ta hand om systersonen Jonas, när hans mamma hamnat i ekonomisk knipa. En annan tillvaro tar vid, lugnet ersätts av frustrerande kommunikationssvårigheter, oro för var systern Louise kan tänkas ha tagit vägen (hon försvinner spårlöst efter att hon vräkts från sin lägenhet), ångest över åldrade föräldrars tilltagande bräcklighet.

Det bekymmer som mer än något annat upptar Sussis tanketid är dock det faktum att hon blivit avbruten i sitt frihetsprojekt. Det är som om Helena von Zweigbergk velat vara absolut uppriktig med vilka egoistiska känslor vuxna personer faktiskt har, men Sussis barnsliga gnällighet omsätts så ofta också i handling att hon inte verkar vara en dag äldre än Jonas. Han, femtonåringen, som är schablonmässigt tvär, inåtvänd och omöjlig att nå. Men Jonas och Sussi nöter mot varandra så nära och länge att de vad det lider förstås öppnar och upp och släpper in varandra. Att det ska bli så vet man nog ända från början.

Helena von Zweigbergk är ett slags mellanskiktsförfattare, mittemellan bestsellers och Augustpriset. Det är inte nödvändigtvis något negativt, snarare tvärtom. Sådana författare, Barbara Voors är en annan, skriver ofta läsvärda romaner om angelägna ämnen. Skickligt utförda bladvändare som gör läsningen oupphörligt lustfylld, även om de aldrig är av det slaget att de får följa med till en öde ö.
Sånt man säger är en bra bok. Det är inte det. Men jag kommer inte ifrån frågan om vad det här med att "tänka på sig själv" sker på bekostnad av? Varför håller Sussi och hennes litterära medsystrar så envist fast vid det? Finns inga andra vägar att gå?

Det feministiska frihetsprojektet tycks ha blivit så synonymt med liberalismens individualistiska, att ett försvar för solidaritet, lojalitet och altruism ses blir unket och gammaldags. Jag önskar att det var annorlunda - i litteraturen och i verkligheten utanför.

Även vuxna är egoister

Helena von Zweigbergks nya roman kretsar kring en kvinnas frihetsprojekt. Så till den grad att Therese Eriksson undrar varför det är så viktigt att bara tänka på sig själv?