Austers lek med kinesiska askar

Paul Auster hör till de amerikanska författare som både anses vara litterärt betydelsefulla och når ut till en bred läsekrets, ungefär som Updike eller Philip Roth någon halv generation tidigare. Det hänger nog delvis samman med att han är en ganska traditionell berättare med större intresse för intrigen i sig än för stilistiska eller djupare psykologiska experiment.I varje fall gäller det hans senaste roman, Orakelnatten, där huvudpersonen är en författare i Austers egen ålder i samma stadsdel, Brooklyn; han skriver på en roman som utgör en inbyggd del av handlingen, och i denna handlingdyker det upp ytterligare ett romanmanuskript vars innehåll antyds mer kortfattat. Det hela blir ett spel med kinesiska askar och åtskilliga skenbart slumpartade paralleller mellan de olika planen i historien.Spännande eller trovärdig?En sådan rätt utstuderad konstruktion brukar bäras av en mer eller mindre filosofisk lust att säga sanningar om författarrollen, förhållandet mellan dikt och verklighet och andra djupa och eviga problem. Här begränsas nog ambitionen mest till just författarrollen, som för Auster eller åtminstone hans alter ego tycks domineras av tvånget eller driften att snickra ihop en spännande och någotsånär trovärdig historia.I den mellersta av de kinesiska askarna låser författaren Nick Bowen av misstag in sig i ett underjordiskt magasin; där upphör sedan författaren Sidney Orrs fantasi att komma på en lösning. I den yttersta asken rusar verkligheten i väg mot andra hel- och halvkatastrofer — borttappat manus, inbrott, otrohetsvarianter, överfall och äktenskapskriser — som dock tycks lösa sig hjälpligt av sig själva.Det lite speciella med Austers stil är att en noggrant och realistiskt återgiven 80-talsmiljö samtidigt verkar iakttagen genom en glasruta, som dämpar inlevelsen och de blodfulla känslorna. Stilen är mycket alldaglig på gränsen till utredningsprosa och egentligen inte Austers starka sida; bl a verkar åtskilliga repliker mer skrift- än talspråk. Lite mer originellt och lyckat är hans grepp att infoga förklarande fotnoter på ett ännu mer knastertorrt språk.Vem är vem?Naturligtvis finns här ett svagt stråk av mild självironi; Austers påhittade författare lider dels av akuta ekonomiska och erotiska problem, dels av intrigmässiga återvändsgränder, men de verkar inte vara några djupa genier eller tänkare kring samhällsproblem, mänskliga konflikter eller tidlösa frågor. Skarvarna och hoppen mellan olika fiktionsnivåer gör det också ibland svårt att minnas vem som var vem.Mot slutet ökar tempot och dramatiken och den rent traditionella spänningen i samband med att en ung knarkare överfaller alter egots hust-ru. Här glimtar det till av Austers klarsynta insikter i amerikanskt samhällsliv och den sociala utförslöpans psykologi.Som helhet är alltså Orakelnatten långtifrån ointressant men ändå inte någon riktigt stor New York- eller samtidsroman.