Austen bland lovtal och sjöodjur

Vem känner inte Elizabeth Bennet och Elinore Dashwood, hjältinnorna i Jane Austens romaner Stolthet och fördom respektive Förnuft och känsla? Dessa båda unga damer jämte syskon och uppvaktande kavaljerer har vunnit stora framgångar på bio och tv och flera utmärkta skådespelare tävlar om att gestalta dem så publiklockande som möjligt. 1995 fick Emma Thompson lovord för sin Elinore på vita duken, och under den senaste nyårshelgen kunde vi avnjuta Hattie Morahan i samma roll på tv. I dessa liksom i övriga filmatiseringar av Austenromaner är det inte bara kläderna som är minutiöst tidstrogna, även de yttre miljöerna, främst sydengelska herresäten på landet, är fotograferade med utsökt smak och omsorg.

Men är det verkligen där Austens storhet ligger? Hon är ju författare och verkade mer än hundra år före filmkonstens genombrott. Hennes medium är ordet, inte bilden. Även i den egenskapen har hon blivit förvånansvärt populär under de senaste decennierna, också i Sverige. Alla hennes sex fullgångna romaner föreligger i översättning, några av dem för tredje gången under loppet av 1900-talet. Romanförfattaren Austen klarar sig alltså utmärkt utan hjälp av rörliga foton. I själva verket är hon ytterst sparsam med konkreta beskrivningar i sina böcker. Visste vi inte på andra vägar hur unga damer klädde sig omkring år 1800 skulle vi inte kunna visualisera hennes hjältinnors yttre.

Därmed har vi kommit åt nerven i hennes konst: det dramatiska. Den art av romaner hon odlar är arvtagare till den klassiska komedin med antika anor. Utmärkande drag är den samtida miljön, viss typisering av persongalleriet och en intrig som går ut på att två unga älskande övervinner diverse hinder och får varandra på slutet. Vägen dit fördrivs med rapp dialog. Tusentals komedier och romaner har genom tiderna skrivits enligt detta recept, de flesta utan nämnvärda konstnärliga kvaliteter. Men vissa författare har förmått lyfta genren till den stora litteraturens nivå, bland dem Jane Austen.

Näst efter Shakespeare är hon den främsta engelskspråkiga författaren - detta måttlösa beröm levereras av den amerikanske litteraturhistorikern Harold Bloom i förordet till en nyutkommen bok: A truth universally acknowledged: 33 great writers on why we read Jane Austen. Huvudtiteln citerar inledningsorden till Stolthet och fördom: "Det är en allmänt erkänd sanning...", nämligen "att en ogift man i besittning av en god förmögenhet måste vara i behov av en hustru." Och mycket riktigt: på bokens sista sida har Elizabeth fått sin Darcy.

Bland de 33 "stora" författare som instämmer i den välkända sanningen om Austens mästerskap möter vi både äldre namn som Walter Scott och Somerset Maugham och nutida som Martin Amis och Fay Weldon. Utöver allmän beundran demonstrerar de vitt skilda aspekter på Austens romanvärld. Somliga framhäver det tidlöst allmängiltiga i personteckningen, andra det tidsbundna som kan stöta historiskt mindre bevandrade läsare. Till exempel det återkommande temat om vikten för en ung kvinna att bli bra gift. Så som livet gestaltade sig för kvinnor utan möjlighet till eget förvärvsarbete utgjorde försörjning genom äktenskap den enda utvägen. Viktigare än utseende och sätt var den tilltänkte mannens årsinkomst. För moderna ögon kan det te sig oromantiskt och rent av krasst, då var det en självklar realitet som Austen ingalunda moraliserar över.

En hädisk tanke bortom de 33 lovtalen må tillåtas: Austens värld kan te sig en smula inskränkt och blodfattig, i synnerhet om man jämför henne med nästa generations engelska kvinnliga romanförfattare, systrarna Brontë. Deras hjältar kan vara demoniska i överkant, men vid sidan av Jane Eyre och Catherine Earnshaw i Svindlande höjder framstår fröknarna Dashwood och deras gelikar ibland som små nippertippor.
Det saknas heller inte försök att berika de senares idylliska omständigheter med dramatiska inslag. Ben H Winters heter en amerikansk författare som tagit sig för att omarbeta ett par av Austens romaner med tillägg av hemska monster som griper in i handlingen. Den senaste, som kom i fjol, heter Sense and sensibility and sea monsters och i den konfronteras familjen Dashwood med odjur ur havets djup i bästa, eller sämsta, science fiction-stil.

Jane Austen är stor nog att tåla sådant trams. Som författare till det ungdomliga förstlingsverket Northanger Abbey visade hon sig road av (att parodiera) den gotiska skräckromanens genre. Men det är som lyhörd sedeskildrare och ironiker med kristallklar prosastil hon lever i dag.

Austen bland lovtal och sjöodjur

Jane Austens romaner har blivit odödliga klassiker, ständigt både filmatiserade och nyöversatta. Staffan Bergsten har läst två nya amerikanska böcker - den ena en hyllningskör till Austen, den andra en Förnuft och känsla invaderad av monster ur havsdjupet.