Auschwitz från annat perspektiv

På hotell Galicjas enda balkong i den lilla oansenliga staden Oswiecim södra Polen sitter en döende svensk författare och försöker förstå. Egentligen skulle det kunna vara vem som helst av oss som sitter där, på balkongen, i Per Agne Erkelius nya roman Hotel Galicja. Förmodligen har vi alla någon gång försökt att förstå vad som hände där, i de två lägren Auschwitz-Birkenau, under de sista krigsåren. Men trots alla bilder av likhögarna, gaskamrarna, godsvagnarna, går det inte in. Kanske vill vi heller inte att det ska gå in, eftersom det är för skrämmande. Eller med Christa Wolfs ord som i boken citeras av Erkelius: "För alltid är de drabbade skilda från de odrabbade av en oöverstiglig gräns."I Per Agne Erkelius roman får vi följa en svensk författares successiva resa mot Auschwitz, en resa som påbörjas 1963 i Cypern då han förälskar sig i den israeliska kibbutzarbeterskan Régine. Vid sju års ålder undkommer hon en deportation från Paris till förintelselägren, medan resten av hennes familj mördas: pappa Joseph av ett pistolskott, mamma Emilie av en fenolspruta i hjärtat, tre år gamla lillebror Franck av gaskammarens gift. Men detta vet varken författaren eller Régine - än. Han lovar att ta reda på vad som hänt hennes familj.

Fyra decennier, ett cancerbesked och ett trettio år långt äktenskap senare bestämmer han sig för att fullfölja löftet, och reser till Polen. Kanske är det först möjligt för honom nu, med den egna döden omedelbart hängande över honom: "Då hade han blivit den utanförstående som den dödligt sjuke ofta är, med all sin självmotsägande tacksamhet för livet."Hotel Galicja är långt ifrån det första verket på svenska som behandlar Auschwitz och Förintelsen. Magda Eggens, Jerzy Einhorn och Emerich Roth är bara några av dem som skildrat lägrens helvete inifrån. Per Agne Erkelius roman närmar sig istället Auschwitz från ett annat håll, utifrån - snart det enda perspektiv som återstår när alla överlevare gått bort. Romanen kretsar kring denna problematik, som blir mer och mer akut ju längre tiden går sedan Auschwitz, sedan Rwanda, sedan Srebrenica ägde rum: hur ska vi hålla minnet av mänsklighetens största brott vid liv, hur ska vi kunna förstå, vad har vi för ansvar - och har den rätt att berätta som inte var där?

Erkelius roman inskränker sig emellertid inte till att vara ett försök av minutiös historierekonstruktion. Istället försöker författaren leva sig in i den lilla familjens tankevärld, sinnesvärld: vad tänkte de? Vad kände de? Och här lyckas Erkelius, tror jag, också med det som ingen faktauppräkning kan åstadkomma: inlevelsen, åtminstone delvis, med offren. Läsaren slipper inte undan, och det är en mycket tung läsning. Förstår man? Antagligen inte.
Dessutom påminner Erkelius om både Frankrikes och Sveriges skuld: det är franska gendarmer som hetsar barnen, kvinnorna och männen ombord på bussarna mot tågstationen, det är svenska myndigheter som nekar permanent uppehållstillstånd för flyktingar med det tre centimeter höga J:et i passet.

Bakom denna berättelse ligger ett omfattande arbete. Det märks att Erkelius själv varit på plats och grävt i arkiv, letat på Paris gator och sett ut över de grönskande fälten utanför Oswiecim sökande efter spår av de mördade. Gestaltningen präglas av ett språk ytterst känsligt för nyanser, väl avvägt och precist. Detta är en bok att vårda och bevara för kommande generationer.