Vad är otäckast? En ingående skildring av en kollapsad civilisation, där pesten dragit fram och släckt ut nästan allt mänskligt liv? Eller en berättelse om hur en dotter reser iväg för att leta efter sin försvunna far i den kanadensiska vildmarken? Just den här gången – definitivt det senare.
Samtidigt som Margaret Atwoods senaste roman, Syndaflodens år, kommer i svensk översättning av Birgitta Garthon, ger Norstedts i sin klassikerserie också ut hennes stora genombrottsroman från 1972, Upp till ytan. De båda romanerna har förvisso en del beröringspunkter – de ställer båda frågor om natur kontra civilisation, om mänsklig ondska och om djurs mer självklara existens – men i stort representerar de två skilda sidor av Atwoods omfångsrika författarskap. Det är ingen fotbollsmatch så man måste inte välja sida, men jag håller hårt på den Atwood som ger världen romaner som Upp till ytan och hejar mer lågmält när hon skriver romaner som Syndaflodens år och det som hon själv benämner som ”spekulativ fiktion”.
Nyutgåvan av Upp till ytan är på alla sätt glädjande. Inte bara är den estetiskt tilltalande med fina försättsblad med inspiration från 1900-talets första decennier, den har också försetts med ett utmärkt förord av poeten och kritikern Hanna Nordenhök. Förutom att hon kallar romanen för ”Under ytan” (hur har förlaget kunna missa det?), är det en oklanderlig, drömskt poetisk och klargörande introduktion till Atwoods roman. Fler böcker än nyutgåvor av klassiker borde få så fina förord, tänker jag.
En ung kvinna får veta att hennes far har försvunnit. Tillsammans med sin pojkvän Joe och vännerna Anna och David, reser hon till sin hemby för att ta reda på vad som hänt. Fadern bodde isolerat på en ö, och de skjutsas ut dit av en ortsbo. Där blir också de ensamma, kringskurna i tillvaron, och den avstängdheten mot omvärlden blir naturlig grogrund för en skildring av mänsklig existens och psykologi. En ö är ett eget universum, där civilisationer i miniformat kan upprättas. Det är ett vanligt litterärt grepp, Atwood gör det mästerligt.
Davids och Annas förhållande visar sig vara hierarkiskt och oupphörligt förnedrande för Anna, och huvudpersonens relation till Joe är minst sagt kylig. Hon tänker att hon och David hör till den sortens människor som är oförmögna att älska, medan Anna och Joe kan det. Det stämmer nog. Hon har lämnat ett dåligt äktenskap bakom sig och hon har fött ett barn som också blivit kvar. Joe kan inte dämpa hennes flyktbeteende. Men kanske kan återkomsten till barndomen det?
Trots att det är uppenbart att fadern måste ha dött någonstans i vildmarken, blir hon som besatt av tanken på att få fram svaret på vad som egentligen har hänt. Modern är död sedan en tid tillbaka. Desperat letar hon igenom stugan efter hälsningar, tecken från de båda. Hon söker sanningen om sig själv och allt hos sina föräldrar i en tid då det är synnerligen omodernt: ”De har alla tre för länge sedan skurit av banden till sina föräldrar, som man ska göra nuförtiden”, tänker hon om sitt resesällskap. Och kanske är det ytterst sin förmåga att älska hon famlar efter – att bli en hel människa – när hon kastar sig ut i naturen och följer i föräldrarnas fotspår?
För det är i det vilda, ursinniga och otämjda förändringen slutligen sker. Tillbaka till naturen, tillbaka till sig själv – för att kunna bli en fungerande civiliserad varelse igen. I vissa stycken är Upp till ytan en riktig skräckroman, med en stämning som Hanna Nordenhök beskriver som ”dovt hotfull”. Att det också är dunkelt och gåtfullt, man vet inte riktigt vad det är som händer, gör obehaget än större.
I Syndaflodens år finns inget skuggigt dunkel, det är tvärtom vad man skulle kunna tro en mycket ljus roman. Inte i bemärkelsen hoppfull förstås, men allt är liksom upplyst – som om den var ljussatt med grandiosa Hollywood-strålkastare. Det förtar det mesta av undergångstematikens suggestiva kraft. Ian McEwan berättade i Babel häromsistens att han valt att närma sig frågan om klimathot med hjälp av humor i sin senaste roman. Det är delvis något liknande Margaret Atwood gör i Syndaflodens år, ett grepp som jag inte tycker är helt lyckat.
Hon låter den miljövänliga men flippade vegansekten Guds Trädgårdsmästare och deras medlemmar vara huvudpersoner i skildringen av vad som händer med världen före och precis efter att den kollapsar i en fruktansvärd pandemi – ”den vattenlösa syndafloden”. Margaret Atwood har en ovanligt hög lägstanivå, och Syndaflodens år väl en bra roman. Men jag vill ha något seriösare, något mer trovärdigt – det är ju inte svårt att föreställa sig en ödeläggelse av mänskligheten i en värld tämligen snarlik vår. Gigantiska genmodifierade grisar och hoppande gröna kaniner är inte skrämmande. Det är tramsigt.
Margaret Atwood är en av de vassaste skildrare av djupt mänskligt mörker som jag känner till – hon behöver inte vända sig till en fånig fantasyframtid för att mejsla fram det. Det är Upp till ytan ett utmärkt bevis för.