Mellan Kvinnorna och stadens första del, Häxringarna, och den avslutande En stad av ljus händer något intressant och viktigt i Kerstin Ekmans författarskap. Den raka, mycket realistiska berättelsen som karakteriserar svitens första böcker får nya former, utrymme bereds för det diffusa, mysteriösa – ja, experimentella till och med. På så vis illustrerar Ekman också rent formmässigt den utveckling från slitet och släpet i industrialismens början till den sekulariserade samtidsmänniskans rotlösa liv, som är Kvinnorna och stadens huvudsakliga berättelse.
Men det är ingen permanent förändring av författarskapets stil, i den meningen att Kerstin Ekman från och med En stad av ljus skulle ha blivit en experimentell författare. Både de tidigare böckerna i serien och den avslutande, avvikande, delen får sina besläktade efterföljare senare i författarskapet. Kanske är det snarare ett nytt temperament som blir den kvardröjande förändringen, ett där Ekman förhåller sig friare till sina berättelser, där hon tar ut svängarna mer, blir säkrare.
Det vore då inget konstigt, för det var ju med Häxringarna som Kerstin Ekman fick sitt stora, breda genombrott. Det var med Kvinnorna och staden (1974–1983) som Ekman etablerade sig som en av vår samtids viktigaste litterära röster, en ställning som alltsedan dess varit intakt. Sviten kom i vacker nyutgåva i somras, drygt trettiofem år efter den första delens utgivning. Det var inte en dag för tidigt.
Staden som är fond för berättelsen är Ekmans egen uppväxtstad Katrineholm, och romanerna går också under benämningen Katrineholmssviten. Den spänner över ungefär ett sekel, från sent 1800-tal till sent 1970-tal. Vid tidpunkten för Katrineholmssvitens utgivning hördes kritiska röster från hemstaden, som menade att Ekman skildrade både staden och några av dess framstående invånare negativt. Att romanerna var att betrakta enbart som fiktion ifrågasattes då flera av karaktärerna tycktes igenkännbara för de som kände staden och dess historia.
Men om Kvinnorna och staden i en mening är nyckelromaner om Katrineholm, är de i än högre grad – och det är förstås intressantare – en mycket insiktsfull skildring av kvinnors liv och villkor under en framstegsperiod i svensk historia som ofta har fått manliga konnotationer. Det har påtalats flitigt, och det med rätta, att Ekman här ger röst åt livsberättelser som annars riskerat att falla i glömska.
Häxringarna har en så kallad urscen. En händelse i romanen som sätter prägel på allt annat; en mörk, smutsig hemlighet som får konsekvenser långt efter att de som var med om den är borta. Edla, dotter till svitens anmoder Sara Sabina Lans blir förmodligen – man får aldrig riktigt veta hur det gick till – våldtagen på gästgiveriet där hon arbetar som piga. Hon är inte fjorton år gammal – ”ho hade inte gått och läst ens” säger Sara Sabina till sin make senare – men blir gravid. Några dagar efter att hon fött barnet i föräldrahemmet avlider hon. För dottern Tora, som växer upp hos sina morföräldrar, följer den våldsamma händelsen henne genom livet som en fråga utan svar.
Tora, senare gift Otter, och hennes barn är viktiga gestalter i romanerna om Katrineholm, liksom hennes vän och kollega Frida Eriksson och dennas ättlingar. Läsaren följer dem under en period i historien som innebär omvälvande samhällsförändringar, inte minst för kvinnor vilkas liv och arbete utgör navet i Ekmans berättelser. De specifikt kvinnliga erfarenheterna är centrala i Kvinnorna och staden. Det handlar om moderskap, om önskade och oönskade graviditeter, om sjukdomar, om sexualitet. Här finns också några av författarskapets starkaste scener, som den när Tora Otter i Änglahuset brottas med sin dödsångest efter att hon fått besked om att hon har bröstcancer.
Ett annat sådant där förtätat ögonblick är den nästan oläsbart smärtsamma episod när Frida Eriksson i desperation beslutat sig för att göra abort på sig själv – hon är för gammal, för fattig och har redan för många munnar att mätta för att ha råd med en unge till. Hon ber vännen Tora att vara med i rummet, om något skulle hända. Det hela slutar med att Frida trots allt inte förmår genomföra ingreppet, och Tora som lättad lovar henne att hjälpa till med barnet.
På de sidor som de här scenerna breder ut sig, ryms mycket av det som är så karakteristiskt för Ekmans kvinnoskildringar. Den medelålders Frida som när hon ensam i lägenheten övar på att använda sonden, för första gången blir bekant med sitt eget könsorgan och hur det är beskaffat. Kroppsligheten som överraskar henne, både äcklar och glädjer. Och så förstås, en annan sak som präglar inte minst de fyra romanerna om Katrineholm: solidariteten mellan kvinnor. Den är kraftfull här.
Kerstin Ekman skildrar alltid kvinnors liv som specifikt kvinnliga och allmängiltigt mänskliga samtidigt. När Maria Schottenius skriver om En stad av ljus i det tredje bandet av Nordisk kvinnolitteraturhistoria menar hon att romanens alla tolkningslager leder till en och samma fråga: ”Vad är det att vara kvinna?” Det är både rätt och fel. För egentligen är frågan Ekman ställer den här: Vad är det att vara människa? Det är bara det att hon tar sig rätten att använda kvinnor för att ställa den allmängiltiga frågan, att låta kvinnan stå som representant för mänskligheten, i en roll som genom historien vanligtvis varit mannens. Få har lyckats gestalta komplexiteten i att vara människa och kvinna samtidigt bättre än Kerstin Ekman.
Jag betraktar Kvinnorna och staden som ett fundament i Ekmans författarskap, som den solida grund mycket av det hon skrivit sedan dess vilar på och hämtar näring ur. Teman och idéer som föds här återkommer ideligen i de senare romanerna, inte minst så i Jämtlandstrilogin Vargskinnet (1999–2003). Mellan Katrineholmssviten och Vargskinnet ligger ett par decennier. Under den här tiden formades ett författarskap som blivit ett av våra största och där, om jag får gissa, Vargskinnet kommer att gå till litteraturhistorien som dess absoluta höjdpunkt.
Fotnot: Therese Eriksson arbetar just nu med att färdigställa en bok om Kerstin Ekman och hennes författarskap, som planeras komma ut på h:ströms förlag under våren, i en serie som heter Litterära profiler.