Ibland snubblar man över en text som fortsätter att leva i ens huvud under lång tid – fastän man kanske först inte ens märker vilket intryck den gjorde på en. Så var det med en artikel av den amerikanske författaren Tim Parrish som jag läste i webbtidningen Daily Beast i somras. Rubriken löd ”Hur jag undvek att bli Dylann Roof” och handlade om massmordet i en kyrka i Charleston i juni då en ung rasist sköt ihjäl nio obeväpnade människor. Parrish kände alltför väl igen sig i Roofs världsbild. Det provocerande också en del läsare att han försökte förstå – inte ursäkta, vilket är något helt annat – hur en rasistisk massmördare faktiskt tänker.
Parrish hade som ung fostrats in i ett liknande tankar som Roof. Hans svarta grannar var ”våldsbenägna”, de ”invaderade kvarteret”, de var annorlunda och de ”tog vad som är vårt”. Hur mycket till hade behövts, frågade sig Parrish, för att jag själv skulle ha gjort mig skyldig till ett rasistiskt våldsdåd? Och så den avgörande följdfrågan – vad fick honom själv att sluta vara rasist, hur kom han ut ur den uppfostran och den miljö som format honom?
Parrish berättar hela historien i självbiografin ”Fear and what follows – the violent education of a christian racist”. Han växte upp i Baton Rogue i den amerikanska södern under sjuttiotalet, i kölvattnet av de nya lagar som förbjöd segregering utifrån hudfärg och han såg alltfler svarta elever börja i sin skola. Han hade fått en konservativ kristen uppfostran och den kyrka han tillhörde röstade två gånger mot att släppa in svarta medlemmar. Hans relativt fattiga familj var också utsatt för svåra påfrestningar, med en mamma som led av svår sjukdom och en bror som skeppades iväg till Vietnam. Den unge Tim skolades in i en bokstavligen svartvit värld där han lärde sig att se sig själv som ansatt och hotad av ”de svarta”.
Samtidigt bar han en konflikt inom sig, med två olika uppsättningar av värderingar. Båda hade han med sig hemifrån och från kyrkan. Vita var hotade och egentligen mer skötsamma än svarta, som var våldsbenägna. De vita hade ”rätten” på sin sida. Och samtidigt: alla människor var lika mycket värda och Kristus hade dött på korset för alla. Som han beskrev det var det som att höra Jesus budskap viskas fram bakom en ridå av helvetespredikningar och hatutbrott. Han fick inte ihop det.
Det höll på att sluta illa. En av hans rasistvänner försökte få med honom på att bränna ned ett hus i grannskapet där svarta bodde – människor de inte kände. Någonting inom Tim sade nej och utan hans uppbackning vågade vännen inte själv tända på. Själv hamnade han i slagsmål med svarta elever på sin skola – vilket fick såväl hans far som en svart kamrat i basketbollaget att säga ifrån. ”Det där är inte du. Du är inte sådan.”
Där började en annan vandring för Parrish, som förde honom bort från såväl sin bakgrund som från familjen. Idag kallar han sig inte längre kristen och han har andra politiska värderingar. Men, som han skriver, den unge rasisten inom honom gör sig påmind ibland, inte minst i det undermedvetna behovet av att generalisera. Gör en afroamerikan något dumt finns genast en röst som säger: ”sådana är dom.”
Sverige är inte USA. Men jag tror att många av dem som idag kan kasta ur sig hatspråk på sociala medier och generalisera om ”muslimer” eller flyktingar någonstans har just dubbla uppsättningar av värderingar inom sig, på samma sätt som Parrish. Sverige har under efterkrigstiden präglats av övergripande humanistiska värderingar som förenat olika politisk partier och grupperingar – värderingar en del idag föraktfullt avfärdar som ”PK” eller som ”FN-ideologin”. Men jag skulle påstå att dessa värderingar format de flesta av oss och att majoriteten i det svenska samhället står fast vid dem, även i en tid då tidningarna skriver om hur flyktingförläggningar och eu-migranters läger åter utsätts för mordbrand. Det är den rösten som hörs ibland, mitt i hatspråket, och säger: ”Det där är inte du. Du är inte sådan.” Parrish lyssnade. Inte Dylann Roof.