Att stå utanför - men ändå vilja vara med

Svårt. Detta bedrägliga lilla ord som häftas vid en del författarskap, och som kan grunda sig i lite vad som helst. "Svåra" anses författare vara som skriver så att man måste läsa om och läsa långsamt, men också de som är rätt och slätt obegripliga. De förra bör man ge sin tid till när och om man orkar, de senare har jag mindre till övers för. "Svårt" och "obegripligt" är inga synonymer, tvärtom. Medan "svårt" bjuder in till krävande ömsesidighet, är "obegripligt" något som stänger ute och nonchalerar. Och min fördom mot författaren Birgitta Lillpers är att hon är just svår.

Men hennes nya roman Om du fick tänka dig ett hem är nu varken svår eller obegriplig, med undantag för en mening på en av de första sidorna som hotar att skjuta min läsning i sank innan den ens kommit igång: "Monument resas över stela, flackande regimer med harmoni som livsfarligt ideal, och en i maktutövandet inbyggd mekanik vilken medelst ett slags rå ignorans förvandlade till illojal och verklighetsfrämmande avfälling den som misstrodde makten och tystnaden kring den."
Varför en så otymplig konstruktion har smugit sig in en roman som annars kännetecknas av en sådan lätthet i språket, begriper jag inte. Så tidigt den dyker upp i boken blir den närmast som ett slags deklaration, som om Lillpers vill visa att hennes berättande sker utanför och bortom den breda mittfåran. Efter detta kan hon i lugn och ro återgå till ett berättande som även om det är lyriskt präglat i alla hänseenden måste ses som okonstlat.

Men det är också just utanför mittfåran som Birgitta Lillpers karaktärer rör sig i Om du fick tänka dig ett hem. I centrum står Ilse som dragit sig undan världen och hittat ett vackert hem mitt i skogen och Volmar Frank som är en riktig outsider. Berättelsen låter ana att han lämnat en offentlighet där han antingen gjort bort sig eller där det inte längre funnits utrymme för en politisk vilde. Han beskrivs som "rebell", men varför han egentligen har bosatt sig i ett gammalt kraftverk får man aldrig riktigt veta. Inte varför han blir svårt knivskuren i ena sidan heller.

Ilse och Volmar är grannar i skogen och knyts tätt ihop när hon blir den som sköter om hans blödande, vätskande sår. Veterinären är en annan figur, som kommer in i berättelsen eftersom Volmar Frank vägrar söka upp en vanlig läkare för sin skada. Sölve, en riktig byfåne, flyttar in i kraftverkets andra del och Uno Malm längre upp i skogen är Volmar Franks arbetsgivare - en karl som inte är att lita på. Sen finns Tysken, han som steg för steg köper upp området för att anlägga ett rekreationslandskap: golfbana och spa. Svensk natur och tystnad att sälja till hungrande turister.

Storyn är lika simpel som den är excentrisk. Att skildra några original som lever ute i skogen och hotas bli uppköpta av den naturvänliga men ack så kapitalistiska Tysken - ja, det är nästan lite som Hasse & Tages gamla rulle Äppelkriget från 1971. Och visst har Birgitta Lillpers berättelse ibland slagsida åt det burleska och mustiga, fast särskilt humoristiskt är det inte.
Nej, det är inte roligt, spännande eller omtumlande att läsa Om du fick tänka dig ett hem.

Läsandet sker i princip automatiskt, titta på sidan, vända blad - jag läser närmast förstrött som med vilken medioker underhållningsroman som helst. Inte förrän efteråt märker jag hur det Lillpers skriver verkligen fäster. Jag kommer inte att glömma bort de här människorna, den här boken, i första taget. Lillpers lyckas med konststycket att avvärja alla hinder som kan stanna upp läsningen (möjligen med undantag för att det stundtals blir lite tråkigt), och låter istället själva berättelsen sjunka in i läsaren. Det är imponerande.
Om du fick tänka dig ett hem är först som sist en existentialistiskt och civilisationskritiskt anstruken roman, som på ett fint sätt skildrar den dubbelhet som uppstår när en människa väljer att ställa sig utanför samhället men ändå vill vara med, vill få komma in en stund i värmen. Naturen är livgivande och konsumtionen är hotfull i Lillpers ibland något svartvita bild av världen. Men allra mest handlar romanen om rotlöshet och hemlöshet, och om att avgöra när ensamhet är självvald och när den inte är det. Det däremot, är riktigt svårt.

Att stå utanför - men ändå vilja vara med

Birgitta Lillpers ord sjunker in och fäster. Therese Eriksson är imponerad av en författare som lyckas avvärja alla hinder i läsningen. Men ibland får berättelsen slagsida åt det burleska.