Att överleva sina närmaste

Fjorton år har gått sedan m/s Estonias förlisning på Ålands hav natten till den 28 september 1994 då 852 människor omkom - den största civila färjekatastrofen i Östersjön någonsin. Delvis kring detta nordiska trauma, som för många anhöriga än mer förvärrades av de politiska turerna kring frågan om eventuell bärgning eller övertäckning, kretsar den finlandssvenske författaren Robert Åsbackas sjunde bok Orgelbyggaren.

Som brukligt är för Åsbacka återvänder han i sin berättelse om den pensionerade lagerchefen Johannes Thomasson till uppväxtårens Österbotten, även skildrad i romanen Döbelns gränd (2001). Här är det återigen lilla österbottninska Nykarleby som utgör skådeplats för berättelsen, om än i ett mer lågmält tonläge - för att inte säga genomgående i moll. Året är 2006 och Thomasson, som närmar sig de åttio, lever sitt liv i minnets alla skrymslen och vrår. Hustrun Siri, som Estonia tog med sig ned i havsdjupet tolv år tidigare, är inte den enda som pockar på hans uppmärksamhet - även dottern Maja, avliden i cancer några år innan hustruns frånfälle, går i dialog med fadern och är inte sen med förmaningar om hans olika tillkortakommanden. Eller är det verkligen Siris och Majas röster han hör?

Under en till synes vanlig och händelsefattig dag i Thomassons liv, med morgonens obligatoriska promenad i ett försök att hålla kroppsmaskineriet igång, korsas hans väg av en hoper småpojkar i färd med att trakassera en jämnårig. Kanske är det bara en ödets nyck som får Thomasson att ingripa - eller så är det livets alla samlade känslor av otillräcklighet inför hustruns och dotterns död som manar till handling. Forna dagars "chefsröst" väcks till liv, och pojkgänget börjar avvaktande att dra sig tillbaka: "De var som en hop, en föränderlig kropp som kunde vara både lekfull och hotande. Nu fnittrade de, och då prepubertala pojkar fnittrar betyder det att någon i närheten, djur eller människa, lider." Det dröjer inte länge förrän rollerna är ombytta, då Thomasson halkar och stukar foten, och den lilla retade pojken Mika istället får hjälpa åldringen hem till sig. Händelsen är den första i en rad möten, där Mikas mamma Riitta och storebroderns fickvän Agnes delvis kommer att fylla tomrummen efter Siri och Maja. Samtidigt väcker de nya bekantskaperna minnen från de förgångna, och alla tankar kring skuld och otillräcklighet får hos Thomasson nytt liv.

Det är också dessa tillbakablickande passager som övertygar mest i romanen. Thomasson, som under flera år arbetat som lagerchef på Viking Sally (sedermera Estonia), känner till fartygets ytor och gömmor utan och innan. I plågsamma rekonstruktioner av möjliga olycksförlopp får läsaren följa Thomassons förtvivlade försök att nå klarhet kring vad som hände den där septembernatten. Hade Siri lyckats ta sig från sin hytt på fjärde däck ut till räddningsflottarna - eller fortfarande legat i sängen då Estonia lagt sig i slutgiltig slagsida? Faktumet att Thomasson känner fartyget så väl tycks göra tankeprocessen än mer nedbrytande, eftersom möjligheterna tycks oändliga: "Han tänker att det kanske är så att då han har täckt alla möjligheter, tänkt alla tankar, då har han också gjort vad han kunnat."

Orgelbyggaren är en historia om skuldkänslorna som uppstår hos den efterlevande, och alla hans försök att försonas med dessa. Thomasson bygger en orgel i sitt vardagsrum med den fromma och mänskligt irrationella förhoppningen att Siri en dag ska återvända för att spela på den, organist som hon var. Samtidigt rör sig berättelsen i ett bredare existentialistiskt register, som handlar om människans lott i världen, och om alla de livsval vi gör som i sin tur får oanade konsekvenser för våra medmänniskor.

Det är betecknande att den ständiga följeslagaren vid Thomassons sida i detta sökande efter försoning är konsten. Samuel Becketts absurda och existentialistiska dramer och prosatexter förankras i Thomassons högst vardagliga tillvaro, som ändå - när allt kommer omkring - är så osannolik och gåtfull. Även organisten Dietrich Buxtehudes (en gång Johann Sebastian Bachs lärare) betraktelse över Jesu lidande på korset, Membra Jesu nostri, gör sig påtagligt närvarande. Romanens kapiteluppdelning följer nämligen oratoriets uppräkning av kroppens delar: Fötterna, Knäna, Händerna och så vidare. Thomassons återkommande benbrott och försvagade hälsa, som intensifieras under berättelsens gång, skrivs därmed in i ett kristet register av lidande och botgöring.

Åsbacka har med sin roman Orgelbyggaren tecknat ett känsligt psykologiskt porträtt av den efterlevandes sorg och skuldkänslor inför att vara dömd till att överleva sina närmaste. Samtidigt visar han på konstens kraft i dess förmåga att ta vid där alla rationella resonemang och logiska tankefigurer kommer till korta.

Att överleva sina närmaste

Robert Åsbackas nya roman Orgelbyggaren tecknar ett känsligt porträtt av en efterlevandes sorg och skuldkänslor, skriver Markus Huss