Att öva sig i livets konst

Eva Ström har en självklar hemortsrätt i det allra översta skiktet i svensk poesi. Hennes dikter blickar ut mot många horisonter och rör sig obehindrat genom de flesta livets skiften. Det finns hos henne en andlig ådra, som oförväget ger sig i kast med frågorna om mål och mening.

Eva Ström räds inte heller att utmana den klassiska traditionen tillbaka genom århundradena. När man läser henne befinner man sig emellanåt utan förvarning i inmutningar och sammanhang som andra författare långt tidigare stakat ut. Som hos få andra märker man en uttalad samhörighet med en diktarposition som står över och förefaller tämligen opåverkad av alla tillfälliga och kortlivade moden.

Det finns många genomslag av detta i Eva Ströms nya diktsamling Utskuret ur ett större träd, namngiven i överensstämmelse med just en sådan förankring. Den rymmer ett litterärt universum, som omfattar allt från stämningar och känslotillstånd ur den privata sfären till möten med europeiska storstäder, naturens och årstidernas gång, reflexioner kring födelse och död. Och hänvisningar till dagsaktuella händelser, som sipprar in i vardagen och kallar på uppmärksamhet.

Ett särdrag är böjelsen för ordbildningar som blickjämmer, gudsmörker och härligjorden. Det finns också en inneboende musikalitet hos dikterna, som ger dem en mjuk och rytmisk, böjlig klang. Skönheten i språket svarar dock inte alltid mot en motsvarande harmoni i ämnesvalet. Lidandet och livets plågor, medkänslan med samhällets utstötta och utslagna liksom påminnelser om naturkatastrofer, terrordåd, världssvälten och ond bråd död återkommer titt som tätt.

Ändå är dikterna ofta meditativa i anslaget. Stillheten är ett av bokens livsvärden. När Eva Ström promenerar genom de städer hon besöker är det i ett lugnt tempo. Med exakta iakttagelser av vad hon upplever. En av samlingens sviter utspelas i Rom med ljud, synintryck, folkliv, turister och försäljare som hållpunkter. Medan stadens olika kulturlager utgör ämnen för reflexion. Ett liknande förhållningssätt intas i dikterna från Berlin, Paris eller Wien. Att Berggasse 19 i den forna Habsburgmetropolen och Freudmuseet där blir en självklar hållpunkt är vad man kan vänta sig, när själsdoktorns sentida kollega är på besök.

Eva Ströms egna erfarenheter från sin yrkesverksamma tid som läkare får också åtskilliga genomslag. I dessa dikter uppstår ett fruktbart spänningsfält när medicinen möter poesin. I valet dem emellan ställer hon sig på diktens sida, inte minst där minnen från en egen graviditet är på tal. Men också annars är ordet som blir kött viktigare för henne än allt annat. Spår av den konflikten återkommer vid många tillfällen.

Det som lämnar de djupaste avtrycken är dock Eva Ströms förhållningssätt till själva diktandet, som för henne är ett sätt att öva sig i livskonst. Det är här hon hittar den mesta energin till sin skrivande. Ofta är det allt vad naturen och dess växtlighet tillhandahåller av intryck, som blir hennes bästa bundsförvant. Men också drömmarna, hågkomster av nära anförvanter eller människoblivandet i vidast möjliga bemärkelse är återkommande motiv
i denna på många nivåer så rika diktsamling.