Den amerikanska poeten Emily Dickinson (1830-1886) är notoriskt svår att översätta. Hon är till och med notoriskt svår att läsa på originalspråket. Därför är det kanske inte så konstigt att hon ännu inte fått sin svenska översättare. Många har försökt men ingen har riktigt nått fram. Den senaste i raden av översättare är Ann-Marie Vinde i urvalsvolymen Min flod flyter mot dig. Hon anstränger sig så det gör ont men lyckas inte heller fånga den där speciella dickinsonska sången full av lidelse, desperation, humor och ironi.
Min flod flyter mot dig är en dubbelspråkig utgåva med sextio dikter av Dickinson. De flesta texterna är inte tidigare tolkade till svenska. Boken känns väldigt akademisk med diktkommentarer, en lång efterskrift, bibliografi och första diktrader på svenska och engelska. Jag blir alldeles matt av all denna info och har knappt någon energi över till att läsa själva texterna. Men det är ju dikterna som är det viktiga. Det spelar ingen roll hur många lärda kommentarer Ann-Marie Vinde levererar om inte dikterna lever och andas. Den första fråga som Emily Dickinson ställde till sin mentor Higginson var: ”Is my Verse alive?” Det är också den första fråga som varje översättare bör ställa till en tolkad text.
Problemet med Vindes tolkningar är att hon har en tendens att använda ett romantiserande idiom och dessutom missar hon ibland kontexten. Ta till exempel en av mina favoritdikter: I’m Nobody! Who are you?. Kontexten i denna dikt är den extrema individualism och lika extrema kommersialism som präglat det amerikanska samhället, vilket får poeten att som protest och överlevnadsstrategi förklara sig vara ”ingen”. Allt detta går förlorat i Vindes tolkning.
Numera räknas Emily Dickinson bland de klassiska amerikanska poeterna vid sidan av Walt Whitman och Robert Frost. Hennes liv och diktning är en enda stor gåta och så måste det nog förbli trots den kritikerindustri som uppstått kring hennes verk. Dickinson var den mystiska kvinnan i vitt som levde hela sitt liv i föräldrahemmet i Amherst, Massachusetts. Orsaken till att hon levde ett sådant tillbakadraget liv var troligtvis en traumatisk kärlekshistoria och en depressiv läggning. Passion, död och gudslängtan är de tre konstanterna i henens diktning.
Under sin livstid publicerade hon bara en handfull dikter och först efter hennes död utkom det första urvalet av hennes texter.
Dickinson levde ett isolerat och ensamt liv och just isoleringen och ensamheten blev hennes musa. Därför var det tur både för hennes eget skrivande och för amerikansk poesi att hon inte kunde publicera sig under sin livstid. Hennes röst var alltför egensinnigt originell för att passa in i 1800-talets estetiska ideal. Hon blev ingen som skrev för framtiden. Ännu i våra dagar är hon en provokativ utmaning för såväl läsare som översättare med sina tankstreck och djärva associationssprång.
Vårt öde – huset utan dörr –
Man stiger in från solen –
och sedan kastas stegen bort,
för flykt är – utesluten –