Att hitta helheten inom sig själv

I den i dag utkommande diktsamlingen börjar relationen som en lycklig bild av evig samhörighet. Norin skriver:Man reser, hela tiden med vattnet till höger, neråt, hemåt.Man tänker ankomst, tänker långsamt infogad tillhörighet, man tänkertid undantagen, ansikten som framträder ur det minst väntade (före-ställer sig en grusgång, träd buskar till höger, äng till vänster, föreställersig berg fält hav sjöar att alltid alltid nu somna vakna intill dig) minnasallt, framdeles."Men idealtillståndet upplöses snabbt, redan på andra sidan låter det så här: det är en omöjlig ekvation du står i det motljuset, du är alldeles grå i det motljuset Och efter ytterligare någon sida, du krymper ifrån mig.Mot att drömma sig en helhet med någon annan står ensamheten. Ensam tycks jaget inte känna sig helt. En av samlingens sviter uttrycker det tillståndet. Det handlar om att leva utan drömmar och fantasier.Norin beskriver det med skrämmande bilder.Inte kunna sova.För att brandröken för dörren för ljuden från gatan för känslan av attnågon hela tiden står någonstans där nere och ser på dig.[— — —]Förlita sig på en ordning.Upprepa kända ord, kända platser.Jagets liv tycks då bestå av rädsla och löst konstruerad trygghet. Det ser hopplöst ut. Men så infinner sig något av en möjlig lösning i slutet av samlingen. En som finns bortom begreppen par och ensamhet. Den ligger i att hitta helheten inom sig själv.Nödvändig vägI den förra diktsamlingen Världsrekord utanför Madrid odlade Marie Norin ett originellt språk. Det fick flöda likt prosa i vissa dikter, i andra var det lite mer sparsmakat poetiskt. Mest markant var att Norin kunde sväva ut i lättsamma humoristiska passager som inte tycktes ha någon speciell riktning. Det var en språklig utvidgning från den första samlingen, som hade sina poänger. Nu i den tredje boken har hon klivit två steg tillbaka, blivit genomgående allvarsam, mer sparsam med ordenoch tematiskt mycket mer koncentrerad.Der är en väg som betraktad utifrån förefaller som en självklar och nödvändig väg för författarskapet att ta.Många spår att följaJag har hastigt berört en linje i Mellan handen och munnen ... Beskriven så låter samlingen kanske lite endimensionell. Men det finns många spår att följa. Och formuleringar att långsamt begrunda. Ytterst kan säkert många läsare känna igen sig i jagets erfarenheter. För att Marie Norin vet vad hon skriver om. Jag får en känsla av att hon upplevt det. Och även om det finns psykologiska teorier om det hon skriver, känns det inte som om hon hämtat sitt stoff från dem. Norins formuleringar är självklara och konkreta, som om hon faktiskt varit där. Dessa tankar och erfarenheter har blivit poesi för att de verkligen betyder något.Ibland, allt oftare, försöker jag tänka mig ditt ansikte. Att jag är det. Att delar av det nu flyteröver, in i mitt, och att inte bara ansiktet, att nästan allt. Jag försöker tänka mig det i delar,som delar, jag försöker tänka mig att jag blir detta, motståndslöst.Men jag kan inte se dig längre. Bilden har nästan lösts upp nu.