Barbara Voors, som debuterade för precis tjugo år sedan med Älskade du, var länge en mycket uppmärksammade och kritikerrosade författare. Och också ett författarskap som jag personligen följde, men som efter ett antal vuxenromaner mer eller mindre gick i stå. I alla fall tappade jag intresset.
När jag nu läser Barbara Voors ungdomsboksdebut Emmy Moréns dubbla liv blir jag oerhört glad över denna återupptagna kontakt och för att det alltigenom är en så underbart finstämd bok. Och dessutom med ett språk så allt igenom klart, utan det minsta kommatecken för mycket. Eller för lite.
Barbara Voors har skrivit en klassisk brevroman - som man kanske borde döpa om till en mer passande benämning som mailroman - en form Voors utnyttjar till fullo. Boken handlar om femtonåriga Emmy Morén som en dag surfar på sitt eget namn och hittar tjugonioåriga Emmy Morén som hon börjar mailväxla med. En relation som egentligen vore ganska osannolik men som man köper tack vare Voors hopdiktade scenario. De inleder en nära och förtroendefull vänskap där de både förmår utgjuta sina innersta tankar och problem och dessutom hjälpa och stötta varandra.
På ett målande och klarsynt sätt gestaltar Voors den unga Emmys svårigheter med att börja på en ny skola utan vänner. Ensam men stark, vilket gör att hon förmår hitta sina själsfränder. Och också kärleken. Voors visar också hur svårt det kan vara för en tonåring när ens föräldrar skiljer sig. All den sorg, ilska och besvikelse som det väcker. Och hon visar hur dumt och irrationellt vuxna kan bete sig. Något som den äldre Emmy hjälper den yngre med att förstå. Men också den unga Emmy förmår hjälpa den äldre. Genom sin ungdomliga naivitet och livslust förmår hon den äldre Emmy att hitta fram till sin egen kärna och till vad hon egentligen vill med sitt liv. Man skulle kunna säga att de båda är lite på driv i sina liv men att de hjälper varandra till rätta.
På många sätt blir de Emmy Morén i två versioner, vilket boken också försöker påskina på slutet, liksom för att lägga till ytterligare en dimension. Dessvärre med lite väl krystade förklaringar. Om de båda verkligen är en och samma person förblir dock höljt i ett dunkel. Men det gör inget. För det får vara hur det vill med den saken. För det är en fantastiskt fin berättelse; finstämd och klok. Och med en närhet och förtrolighet mellan de båda Emmyorna som man känner sig tacksam över att ha fått dela. Och som väcker ett stor tillitsfullt leende till själva livet och tillvaron. Att hitta det stora i det lilla. I det vardagliga. I livet självt. En sorts livsvisdom om vad som är värt något här i livet. Storsint. Ödmjukt. Och så innerligt att jag har haft svårt att släppa boken ifrån mig.