Minnesskärvorna. Fragmenten av en värld som inte längre finns. De bildar en mur mellan Göran Rosenberg och hans far. Mellan hans far och världen. Språkets ord räcker inte till för att prata om dem. Världen förmår inte att lyssna eller förstå den historia som de borde förtälja.
Ändå är det här Rosenberg börjar gräva. För sin egen skull behöver han försöka lägga ihop bitarna, försöka komma närmare det som inte tillåts vidröras.
Det är ingen lätt uppgift han tar sig an, men resultatet lämnar mig smått hänförd. Efter att slagit igen Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz sitter jag tyst en stund och funderar över en värld som jag tror att jag förstår lite bättre.
Göran Rosenbergs föräldrar var polska judar som överlevde förintelsen. I Sverige försökte de skapa ett nytt liv. Först kom hans far hit med hjälp av Röda korset, och efter mycket byråkratiskt krångel kunde hans mor så småningom följa efter.
Det var här Göran föddes – och genom deras barn försökte de lära känna en ny värld – efter att världen som de själva hade känt den hade förintats i judeghettot och koncentrationslägren.
Göran Rosenberg gör det inte lätt för sig. Författarjaget pratar med hans undflyende far som tilltalas med Du. Men det finns en ”språkförbistring” som gör att han aldrig riktigt når fram. Orden som behövs för att berätta finns inte riktigt där. Istället tvingas Rosenberg ta språket till en metanivå där författarjaget medvetet berättar en historia som på något sätt inte riktigt är hans att berätta.
Det borde vara hans far som gör det – men på grund av språkförbistringen är det omöjligt. Ord som gaskammare, dödsfabriker och slutgiltig lösning är ”ovana” och ”overkliga” – och omöjliggör för fadern att berätta.
Som läsare är det från början svårt att tränga sig in i Rosenbergs text – den är på något sätt lika undflyende som hans egen far – men efter att avståndet till texten accepteras blir det oumbärligt.
Rosenberg lyckas utnyttja tomrummet för att påvisa hålen som finns mellan sina egna minnesskärvor. Mellan det han förstår och det som fortfarande gäckar honom.
Rosenberg har gjort ett gediget journalistiskt arbete. Även om han aldrig kan komma tillräckligt nära sin far för att på riktigt berätta hans historia, kan hanberätta en historia om efterkrigstidens Sverige. Där de överlevande som kom som flyktingar placerades i utlänningsläger. Där DN:s ledarsida varnar för att polsk-judiska ”flockar …urskillningslöst ska släppas ut på arbetsmarknaden” och att det krävs ”noggrann kontroll över deras uppträdande”. Ett Sverige som inte är så tillmötesgående som vi gärna tilltalar oss.
Berättelser och dokument från förintelsen förekommer flitigt i nutidskulturen. Dock är det mycket mer sällsynt med berättelser som berör tiden efter – när som Rosenberg skriver ”överlevnad ska övergå i fortlevnad”. Det går att dra paralleller mellan Göran Rosenbergs bok och Art Spiegelmans serieroman Maus.
Spiegelman liksom Rosenberg är född 1948, och båda två tvingas försöka förstå det som deras överlevande föräldrar aldrig riktigt kan berätta. Båda två har sedan kunnat göra det oförståeliga lite mer förståeligt för oss dödliga. Vi som aldrig har behövt överleva.