Att följa sin övertygelse

Försiktigt, nästan försåtligt, har norska Hanne Örstavik smugit sig på de svenska läsarna. Genom romaner som Kärlek, Vecka 43 och Prästen har vi lärt känna henne som en alltid lika läsvärd skildrare av på ytan bräckliga men i grunden starka och egensinniga kvinnor som går sina egna vägar. Sökandet efter en livsuppgift och frigörelsen från föräldrarna är återkommande teman i hennes böcker.
Den i dag utgivna Kallet är hennes sjätte på svenska. Precis som i flera av de tidigare böckerna står en kvinna vid en brytpunkt i centrum. Denna gång är huvudpersonen en författare i yngre medelåldern som har lämnat sin man och flyttat till en liten lägenhet tillsammans med dottern Marte. Där försöker hon skapa en ny tillvaro ur spillrorna av den havererade relationen, medan hon skriver en roman om sin farmor som reste till Kina som missionär på 1920-talet. Hon har emellertid svårt att komma igång. Skrivandet är en viljeakt, snarare än en nödvändighet.

Samtidigt som hon kämpar med sin skrivkramp kommer en ung journalist på besök för att skriva om hennes författarskap. Intervjun får henne att reflektera över sitt skrivande, och över svårigheterna att nå ut och göra sig förstådd. Hon har ännu inte hämtat sig från misslyckandet med en tidigare roman. Till skillnad från boken om sin farmor skrev hon den med hjärtat, inte med hjärnan, ändå förhöll sig både kritiker och läsare oförstående ("jag sjönk och jag skrek och jag gick sönder och skrek för jag hade gjort det enda jag kunde jag hade skrivit en bok jag hade varit i orden och räckt fram dem och givit ut dem och så fungerade det inte").
Kallet handlar om att följa sin övertygelse och ta steget ut i det okända och om sökandet efter äkthet och frihet, i konsten såväl som i livet och kärleken. Det är också en berättelse om kvinnlig underordning och osynlighet i en värld där historien såväl som den "stora", kanoniserade litteraturen skrivs av män. Efter att ha kämpat med stoffet till romanen om farmodern tvingas författaren inse att den berättelse hon sökt - den om att vara kvinna och missionär i ett främmande land i början av 1900-talet - inte existerar, eftersom farmodern aldrig fullföljde sitt kall. På båten till Kina träffade hon berättarjagets farfar, och i stället för att bli missionär blev hon hustru och mor. Hon födde nio barn, drog sig tillbaka från alla sina åtaganden i missionsförbundet och kommunalpolitiken och blev inget annat än en bisats i sin makes biografi.

Konflikten mellan karriär och familj är ett motiv även i ramhandlingen, som ju utspelar sig ett sekel senare. Trots att berättarjaget inte tvingats ge upp sin karriär för barnets skull kan man mellan raderna ana att hon känner att hon fått offra något, ett mer helhjärtat uppgående i skrivandet, kanske. En belysande episod är när hon skall lämna dottern på dagis och tar en genväg nedför en farligt hal och isig trappa, eftersom hon är så angelägen att komma hem och skriva. Ingenting betyder så mycket som det, inte ens dotterns säkerhet.
Som så ofta hos Örstavik är skildringen av moderskapet tämligen kärv, utan minst spår av rosig babylycka och bullbak. Relationen mellan modern och dottern framställs som korrekt, men ganska kylig och kärlekslös. Hon står till exempel inte ut med att ha Marte sovande hos sig i sin säng, och hon lagar fiskbullar åt henne flera gånger i veckan, trots att hon klagar, eftersom det helt enkelt är lätt att tillreda.
Hanne Örstavik är snubblande nära att skapa ännu ett minnesvärt kvinnoporträtt i den nya boken. Den här gången vill det sig dock inte riktigt.

Det är som om hon aldrig riktigt blir klar över vad hon vill säga, som om hon i likhet med sitt berättarjag aldrig hittar berättelsen, det som var syftet med alltihop. Kanske är det därför som så många trådar har vävts in i romanen. Där finns inte bara skrivkrampen, mötet med den unga kulturjournalisten och diskussionen om skrivandets villkor; Hanne Örstavik låter henne dessutom se tillbaka på det kapsejsade förhållandet med Martes far och dessutom analysera relationen till sina föräldrar. Som om detta inte vore nog återges dessutom farmoderns historia. Tanken är naturligtvis att de båda kvinnornas öden skall kontrasteras och kontrapunkteras, genom gemensamma motiv som uppoffring, hängivenhet och moderskap, men det är en parallell som mest känns sökt, eller övertydlig.
Flera av spåren är utan tvekan intressanta, men inget får utrymme att utvecklas. Resultatet är en splittrad, ytlig och fragmentarisk roman, med otydliga gestalter som inte förmår engagera.
Och läsandet, det blir tråkigt nog en viljeakt, ingen nödvändighet.

Att följa sin övertygelse

Norska Hanne Örstaviks i dag utgivna roman Kallet handlar om att följa sin övertygelse såväl i livet som kärleken, skriver Catrin Ormestad.