Att finna ett nytt Finistère

I mitten av 1990-talet flyttade Bodil Malmsten från ett Sverige som kändes alltmer trångsynt, byråkratiskt och ovänligt, till en ort i Frankrike nära Atlanten.
Det var ett uppbrott som författaren själv kommenterade i tidningskrönikor och -intervjuer.
I dag är hon, som själv beskriver sig som bördig från Norrlands inland och fjälltrakter, en förfranskad svensk författare. Så ser den yttre verkligheten ut. Författaren Bodil Malmsten med diktsamlingar, flera romaner och tankeböcker i dagboksform bakom sig, uppfann i anslutning till flytten en fiktiv ort, Finistère, bildad av orden finis och terra, alltså världens ände. Det var ett namn som skulle beskriva ett tillstånd snarare än en fysisk-geografisk ort.

Om denna paradisiska plats skrev Malmsten för sju år sedan boken Priset på vatten i Finistère. Av många läsare kom den att uppfattas som en beskrivning av en specifik fransk by där författaren delade sin tid mellan skrivande och trädgårdsodling, animerade samtal med nya grannar och bybor och inte minst med Madame C.
Men Finistère var ingen geografisk plats, och Madame C och de övriga gestalter som figurerar i Priset på vatten i Finistère var givetvis fiktiva; frågan är väl om jaget i boken ens var författaren Bodil Malmsten själv. I själva verket tycktes boken vara en roman om ytterst handlade om en författares våndor, en bok om att skriva en bok om det funna tillstånd som fick namnet Finistère. Ett onekligen raffinerat och berättartekniskt elegant sätt att gestalta ett litterärt stoff.

Nu, sju år senare, har något hänt och författaren har lämnat sitt Finistère - om rent fysiskt eller i första hand mentalt och litterärt undandrar sig min bedömning. I varje fall har hon skrivit en bok som fått titeln Sista boken från Finistère, där hon skildrar ett nytt uppbrott, denna gång till "en stad nära Nantes".
Vari bestod då det "Finistère" som författaren tvingats lämna? Kanske var det ytterst en hemhörighet i språket, en tillit till den egna diktarförmågan, gestaltad som en stillsam ensamtillvaro i det vackra huset i den lilla franska byn där odlandet av trädgården blev en klassisk metafor för den fundamentala mänskliga verksamheten,"Il faut cultivér votre jardin."

Det uppbrott som Malmsten iscensätter i den nya boken gestaltas som en förlust eller sorg över förlorad yttre tillvaro. Ett älskat hus som måste tömmas på ägodelar, en trädgård sär författaren lagt ner oändligt arbete och som nu måste lämnas. Grannar som inte längre kommer att vara grannar, och Madame C, den fiktiva samtalspartnern, som fortsättningsvis möjligen kommer att avlägga sporadiska visiter hos författaren i "en stad nära Nantes".
Med den nya boken bygger Malmsten en bro över de sju årens tillvaro till det förra uppbrottet från Sverige och liksom i Priset på vatten i Finistère är Sista boken från Finistère ett litet språkligt mästerverk. Det är en bok där författaren visserligen säger sig kämpa med att finna de rätta orden men samtidigt skriver en prosa vars yttre skönhet och precision stämmer kongenialt med de tankar och känslor som ska gestaltas.
Kanske är det bildkonstnären Bodil Malmsten som äger denna säkra förmåga att ge fysisk gestalt åt ett existentiellt, mentalt och konstnärligt innehåll. Hon som säger sig inte längre kunna skriva som hon vill har med Sista boken från Finistère åstadkommit en alldeles egen, mycket raffinerad och användbar fiktiv berättelse som har med de fundamentala mänskliga behoven och villkoren att göra.

I grunden handlar det, liksom i den förra boken, också om författarskapets villkor, och här vittnar Malmsten om en närmast kronisk otillfredsställelse med resultatet av sitt arbete. "Det värsta är att den skrivna boken aldrig är mer än en skugga av vad den kunde ha blivit", skriver hon. Som läsare upplever man tveklöst Bodil Malmstens böcker helt annorlunda: Sista boken från Finistère är en skimrande text om livets förluster, om att förlora tro, kärlek och ibland själva livslusten. Men det är också en bok om hur tidvattnet lär oss att gå vidare, att söka ett nytt "Finistère" när det gamla gått förlorat.

"Jag tror att man måste leva med förlusten, jag tror inte att det finns något alternativ", skriver Malmsten och fortsätter: "Såret kommer alltid att blöda - det ser kärleken till."
Ändå utmynnar hennes bok om den stora förlusten inte i sorg och uppgivenhet utan snarare i en försiktig tro på en ny frihet där i "staden nära Nantes". En frihet som innebär rörelse: "Det finns ett liv efter Finistère."

Att finna ett nytt Finistère

Med sin senaste roman har Bodil Malmsten åstadkommit en mycket raffinerad och användbar fiktiv berättelse om de fundemantala mänskliga behoven, skriver Cristina Karlstam.