Att bemästra vilsenheten

De finlandssvenska berättarna har under senare år kunnat göra berättigade anspråk på att tillhöra de intressantaste just nu i vår svenska litteratur. I deras främsta led står Monika Fagerholm, Lars Sund och Kjell Westö. Nu knackar även Johanna Holmström på dörren och begär företräde. Hennes meritlista hittills innehåller ett par novellsamlingar och en roman. För sin senaste bok, novellsamlingen Camera Obscura, tilldelades hon i slutet av november 2009 Svenska Dagbladets litteraturpris.

Vad Johanna Holmström där uppehåller sig vid är vad man skulle kunna kalla en ung generations upplevelsevärld. Senare års politiska aktivism står i förgrunden men också spörsmål som har med klimatfrågor och genusperspektiv att göra. Bokens sju noveller är inga slutna berättelser. Snarare hör de nära samman och går in i varandra genom att både personer och motiv återkommer. Ett övergripande tema är också skillnaden mellan verklighet och konstruktion. Inte bara boktiteln pekar i en sådan riktning. Det har även att göra med den nya författarroll som är på väg att uppstå i bloggandets tidevarv. Fortsättningsvis kommer vi säkert att få se åtskillig skönlitteratur som tangerar den frågan.

I språkligt avseende är Johanna Holmström en mycket säker författare. I novellernas naturskildringar visar hon sig dessutom besitta förmågan till en gestaltningskonst som skapar glasklara bilder av ljusbrytningar över landskapet och dess växter och djurliv. En liknande god hand har hon när det handlar om att locka fram årstiderna. Den som oroar sig för finlandssvenskans framtid har alla skäl att i stället känna tillförsikt. Tillväxten är tryggad för åtminstone ett tag framåt. Berättelserna har geografisk förankring både i ett vintrigt Finland och i ett solbestrålat Spanien. Boken gör även avstickare till skrönans och folksagans värld. Möjligen är det aningen mystifierande inslaget med vargarna, som ingår i detta senare sammanhang, lite löst hopfogat med den övriga handlingen.

Allra bäst är Johanna Holmström när hon skildrar unga människors försök att bemästra sin egen och samtidens vilsenhet genom idealism och politiskt engagemang. Här spelar civil olydnad, demonstrationer och andra slags protester en framträdande roll. Tänkvärt skildrar författaren hur de av media så gärna uppmärksammade, alternativa vägarna till samhällets utveckling och framsteg också rymmer en påfallande destruktiv potential. Där ingår dessutom tydliga stråk av sorg, besvikelse och rentav desperation när framtiden är på tal. Otillgängliga mödrar och frånvarande fäder finns i bakgrunden.
Men kanske ännu mera en stark otålighet inför de demokratiska processernas långsamhet. Vårt nutida höga livstempo skapar förväntningar att även politiska förändringar skall ske snabbt och genast. Här berör Johanna Holmström den i dag brännande frågan om spänningen mellan växlande opinioner i folkdjupet och dessas krav på omedelbara resultat och de etablerade partiernas mera långsiktiga arbetssätt.

Att boken tänjer på novellbegreppet och mera liknar en finurligt komponerad roman vill man gärna se som ytterligare en förtjänst med Camera Obscura. Kan Johanna Holmström sedan också strama åt något i myllret av alla inskott och uppslagstrådar som infinner sig när hon sitter vid ordbehandlaren, bör hon ha goda utsikter att framledes kunna spela i samma serie som sina redan etablerade och ännu mera namnkunniga finlandssvenska författarkolleger.

Att bemästra vilsenheten

Den språkliga säkerheten i novellsamlingen Camera Obscura är påfallande, när Johanna Holmström skildrar en ung generation, skriver Bo-Ingvar Kollberg.