Att bejaka sin egenart

Det dröjde ett tag för Elsie Johansson innan orden ville infinna sig och allt som väntat så länge hittade fram. Men 1979 var det dags. Debuten skedde med en diktbok, som hette Brorsan hade en vevgrammofon. Sedan dess har det blivit både flera diktsamlingar, ungdomsböcker och inte minst en serie romaner som vunnit många läsare.Först ut att göra dramatik av Elsie Johanssons texter var Ulf Fredriksson och Anna Carlson. Pappa och jag spelades som lunchteater och där stod fadern, som varit både statare och därefter jobbat vid sågverk och på byggen i förgrunden. I den föreställningen gavs Uppsalamotiven stort utrymme och inte minst flickskoletiden. Bakgrunden var ett i hög grad socialt skiktat samhälle.Modern i centrumNär Dalateatern nu närmat sig Elsie Johanssons författarskap, har det skett från delvis andra utgångspunkter. Gå i mitt gräs heter pjäsen, som gästat Teater Replica i Stockholm några dagar denna vecka. Här står i stället modern i centrum. Den nyskrivna diktsvit från 1987 som bär namnet Tidlösa i samlingsvolymen med samma namn som pjäsen, har lämnat åtskilligt material. Men teaterchefen Astrid Assefa och regissören Hélène Ohlsson, som svarar för bearbetning och text har även varit i de övriga diktsamlingarna och romanerna Glasfåglarna och Mosippan och letat.När Nancy i den här föreställningen letar efter sig själv, söker sin egenart och försöker frigöra sig från alla hämmande och hindrande beroenden och bindningar blir det därför inte så lite med modern hon kämpar. Naturligtvis finns glesbygdssamhället med dess skvallerövervakning, avund, oginhet och jantelag där hela tiden. Men ändå är det i första hand mammans kontroll och emellanåt tvetydiga vaksamhet, alla skuldbeläggningar men också hennes omsorg och genomslag av villkorslös kärlek, som Nancy försöker komma underfund med.Att bli vuxenDet betyder att frågor som har med människoblivande och konsten att bli vuxen att göra har fått en framträdande plats. Och här visar sig systern Dora från Glasfåglarna inta just det utrymme hon har i romanen som idol och förebild och representant för livsglädjen i Nancys liv. Pjäsmakarna har haft god hand med att skapa balans mellan allt som håller tillbaka Nancy och allt det hos henne som handlar om livståga och inre styrka.Så har Gå i mitt gräs blivit en hyllning till människans resurser att trotsa och gå emot även det mest hopplösa utgångsläge. Det är den förmågan som Nancy med sitt läshuvud tar tillvara i föreställningen. Och även om det dröjer innan självförtroendet blir tillräckligt starkt, är det hon själv som väljer vad som skall bli hennes eget livsöde. Nog för att det kräver sin tribut. Men det är varken skuld- eller skamkänslorna utan i stället bejakandet av lusten att finnas till som får sista ordet i det här själsdramat.Små medelPå samma gång är det en föreställning som handskas mycket lyhört och varsamt med grundtexten. Förtjänsten för detta tillkommer givetvis Astrid Assefa, som med små medel men mycket distinkta uttryck förflyttar sig mellan Nancy och rollen som modern. När hon uppehåller sig vid den senare, håller hon handen för munnen i en mycket talande gest. Här gäller det att dölja att hon aldrig haft råd att gå till tandläkaren.Något sådant socialt stigma eller kastmärke har Nancy aldrig behövt lära sig att leva med. För henne handlar det snarare om att undgå att uppslukas av moderns rädsla för alla faror som hotar eller den av så mycket skam infekterade glesbygdsmentaliteten. Astrid Assefa går i fruktbar närkamp med rollens alla skrymslen och vrår. Samtidigt ges gestaltningen en hel del av sin tryckstyrka från mimiken och de fysiska uttrycken. Det lyckorus som infinner sig vid den första kärleken får hela ansiktet att stråla. Och med hjälp av ett skickligt fotarbete åskådliggörs kavaljerernas olika karaktärer vid dansen i bygdegården. När till slut Nancy är beredd att ta steget ut i världen åker kappan på, för nu är det inte längre "stugan på åsen" som gäller.Förstärkande musikSamma goda hand som med Nancys utveckling till kvinna har Astrid Assefa också med de i monologpjäsen ingående dikterna. Flera av dem har tonsatts av Ari Stockås, som finns närvarande på scenen med sina gitarrer. Hans musik ligger knappast åt det insmickrande hållet. I stället förstärker melodierna det lite kantigt kärva hos texterna. Och den uppländska dialekten gör sig påmind med sina tjocka "l" lite här och var. En mera träffsäkert återgiven postfröken, som i pjäsens tredje roll Post Britta, har väl heller aldrig skådats.Men allra mest imponerar Astrid Assefa när hon lyfter fram dramats viktigaste tema som handlar om den svåra konsten att bejaka det som är en människas egenart. Att det är de kvinnliga aspekterna som dominerar bygger självfallet på en tolkning av ursprungsmaterialet. Och det har åtskilligt fog för sig. Allt sker mot en bakgrund av ett samhälle som känns väldigt avlägset. Men som ändå finns kvar i minnet och format många av dem som i dag är medelålders eller äldre. Nog är det ett tecken så gott som något på hur snabbt skalömsningen till en ny tid har skett. Också om detta ger den här charmfulla och med så mycket liv mättade föreställningen tänkvärda besked.