Den sexuella njutningen, sensualismen, erotiken – i alla tänkbara schatteringar har den varit och är ett ämne för författare, bildkonstnärer och andra kulturens verksamma.
Med orden som arbetsredskap har författare skapat romantiska kärleksdikter, storslagna berättelser om kärlek, eggande noveller och ren pornografi. Storsäljare just nu är E L James trilogi 50 nyanser av honom, – mörker, – frihet.
Konnässören av erotiskt anstrukna texter har många möjligheter att via litteraturen identifiera sig med lust och lusta, trånad, iskallt begär, savande och styvnande kön, beroende, incest, sado-masochism – och mer därtill när detta inte längre erbjuder någon lockelse.
”Mer därtill” kan man kalla Gabrielle Wittkops Nekrofilen, en klassiker
i den erotiska litteraturens ytterkanter.
Medan de så populära (böcker, tv, film) vampyrerna är döda eller möjligen odöda fantasiskapelser, som livnär sig på de levande, är nekrofilerna levande människor, som utövar sin sexualitet, sin makt, sitt känsloliv med döda kroppar.
Gabrielle Wittkops nekrofil är liktjuv, antikhandlare i Paris. Som pojke fick han sin första utlösning (varning för vulgärpsykologisk orsaksförklaring här) vid sin mors dödsbädd. Som vuxen man gräver han upp de just begravda, vårdar deras kroppar så länge det går, tränger in i dem, smeker dem – gör allt vad man kan göra med en levande sexpartner. Han bryr sig varken om kön eller ålder på sina lik. Barn och gamlingar går lika bra som unga döda. Det är själva döden han vill åt. Frånvaron, förgängligheten, kroppens upplösning. Känslorna av åtrå och tillfredsställelse.
Fast utan gensvar.
Erotikens dualitet, samspelet, relationen är ingenting för nekrofilen. Han behöver de döda kropparnas eftergivenhet (ibland ett visst motstånd på grund av likstelhet, förruttnelsegaser och annat) och likgiltighet, njuter av den pågående förruttnelsens dofter och stanker, hudens färgförändringar…
Nekrofilen var tysk-franska Gabrielle Wittkops debutroman, utgiven 1972. I Sverige är det Vertigos förlag som åtagit sig översättningen. Ett förlag som
i sin programförklaring säger sig ge ut texter ”på avgrundens rand”. Runt hundratalet titlar har förlaget i sin gränstänjande utgivning.
Att läsaren understundom känner yrsel, illamående, svindel och kanske rent av slänger ifrån sig en eller annan bok i ett anfall av äckel och vrede, är helt
i linje med förlagets programförklaring. Här tas inga hänsyn till tabun, till god smak eller politisk korrekthet.
Tvärtom. Gränslinjerna är till för att överskridas. Något som Gabrielle Wittkopf gärna gjorde när hon först skrev om erotik med döda och senare om barnbordeller i Paris… det egocentriska, hänsynslösa begäret, det sublima i klinch med det fasansfulla.
Är det någon poäng med att ge ut en sådan bok? Att läsa den?
Kanske handlar det om att tänka vissa tankar fullt ut och ta reda på var gränsen egentligen går.
I den rådande västerländska (bland annat) sexualkulturen har vi tabun som säger att vi inte ska ligga med döda, inte ligga med barn, inte lika med alltför nära släktingar, inte ligga med någon som inte vill det, inte ligga med djur och inte skada någon på riktigt.
Men om nu någon ändå gör det, vad är det som driver fram det beteendet? Vari ligger lusten, tillfredsställelsen? Hur ser känslorna och tankarna hos den människan ut?
Och vad skiljer hen från… dig och mig?
Gabrielle Wittkops bok är en liten pusselbit i svaret på den klasen knepiga frågor.
Dessutom är den bra i bemärkelsen väl genomförd tematiskt och med just det klara och svala språk, ibland lätt ironiskt, som krävs för att skildringarna av antikvitetshandlarens handlingar med de döda kropparna ska förefalla så ”normala” som möjligt.
Det är då äcklet verkligen blir mer än en vag kräkreflex för sakens skull. Och det blir tydligt att den lilla boken nära nog är ett mästerverk, medvetet skapad in i minsta detalj.