Atlantis ger ut sagan om Atlantis

EN NY BOK. Platon är en författare som anses bli tråkigare med åren — sina år, inte läsarens. Man tror att han kom igång med sitt skrivande en tid efter sin lärare Sokrates död 399 före Kristus, då han var omkring 30 år, och höll på fram till sin död 50 år senare. I de tidigare verken är stil och komposition konstnärligt raffinerade och de filosofiska resonemangen integrerade i livfulla skild­ringar av miljö och personligheter i den tidens Aten. Men med åren utvecklas dialogernas huvudperson Sokrates till något av en träbock som kräver total underkastelse av sina samtalspartners. "Ja visst, Sokrates, du har alldeles rätt", är en återkommande refräng.Denna Platons utveckling måste fresta tålamodet hos varje översättare och i synnerhet en så sparsmakad person som Jan Stolpe. Han har nu klarat av den fjärde volymen i sitt projekt med en komplett nytolkning av Platons samlade skrifter. Enbart denna del omfattar närmare 700 sidor. Men han håller ångan uppe och skriver lika klart och spänstigt som tidigare. Att det ändå kan kännas mastigt ibland rår bara Platon själv för.Dialogen Theaitetos är ett in­tressant exempel. Den står högt i kurs hos våra dagars fackfilosofer på grund av sina skarpsinniga kunskapsteoretiska utredningar vilka kan te sig torra för lekmannen. Men så plötsligt glimtar det till, som när sofisterna kommer på tal. Det låter som om det gällde moderna journalister: "Jämför dem som från unga år har valsat omkring i domstolar och liknande inrättningar [läs: tv-studio] med dem som har fostrats i filosofi: de riskerar att framstå som slavar vid sidan av fria män ? De är alltid jäktade när de talar — vattnet rinner i uret och stressar dem — och det finns inget utrymme att tala om det de har lust till ?".En annan dialog i del 4 är en av Platons mest inflytelserika: Timaios. Den räknas till de sent tillkomna och har rykte om sig att vara ojämn, ömsom subtil och ömsom grotesk. Sådant är givetvis gefundenes Fressen för en stilist som Stolpe. Och ämnet är minst sagt storslaget: hur allting blivit till och är beskaffat, hela universum, varken mer eller mindre. Grundritningen till kosmos bygger på matematiska relationer — där framstår Timaios som lärjunge till Pythagoras, han med sfärernas harmoni — medan det jordiska består av de fyra elementen jord, vatten, eld och luft. Det är den lära som under ett par tusen år dominerade västerländsk fysik.Hur gick det då till när elementen sattes samman? Där inför Platon en figur som heter Demiurgen. En varning är här på sin plats: den som till äventyrs är förtrogen med Stagnelius poesi känner Demiurgen som en ond furste över en fallen värld, men det är en senare, gnostisk lära. Platons Demiurg är en god kraft vars namn Stolpe helt korrekt översätter med Hantverkaren och låter oss följa honom i full färd med att kombinera matematikens andliga principer med den blinda nödvändighetens lagar.Ett helt annat ämne som skymtar i Timaios men behandlas mera utförligt i dialogen Kritias är myten om idealstaten Atlantis, alla senare samhällsutopiers förlaga. Man får detaljerade upplysningar omden geografiska beskaffenheten hos detta örike ute i havet i väster och om dess politiker och andra invånare som visserligen har allt ordnat på behagligast tänkbara sätt men ändå är höjda över rikedom och lyx. De är med andra ord sanna filosofer. Ändå går det galet och hela riket går under och sjunker i havets djup.Det förlag som står bakom den lovvärda Platonutgåvan har tagit namn efter det berömda öriket och man vill hoppas att Jan Stolpe hinner fullborda sitt storartade värv innan detta nya Atlantis går under.