Att bokfloden förr eller senare skulle översvämmas av verk där man i tämligen profana ordalag gick till angrepp mot Humanisterna behövdes det inga större mått av klairvoajans för att begripa.
Ett av de mest besynnerliga försöken heter Farlig förenkling och har författats av Elisabeth Gerle, etikforskare åt Svenska kyrkan och adjungerad professor i etik vid Uppsala universitet. I Farlig förenkling har hon, av orsaker som blir tydligare ju längre in i boken man kommer, bestämt sig för att peka på vissa gemensamma drag mellan Sverigedemokraterna och Humanisterna.
Varför i hela friden skriver man en sådan bok? Det finns nämligen ingen som helst anledning att jämföra Humanisterna med SD om det nu verkligen är ”religion och politik” man vill diskutera. De första tillhör en opolitisk rörelse vars medlemmar inte går i kyrkan och som rimligtvis inte kan veta vad man diskuterar där. De andra är ett politiskt parti vars medlemmar påstår att de går till kyrkan, även om de hur som helst bevisligen inte gör det tillräckligt ofta för att de ska ha uppfattat de mest elementära grunderna i det kristna budskapet.
Då hade man haft större nytta av en jämförelse mellan SD och den kristna, auktoritära höger som ju går till andra slags kyrkor och som med plånbokens hjälp köper sig en allt större plats i samtidsdebatten, just de demokratiskt tvivelaktiga röster som Humanisterna och Svenska kyrkan så framgångsrikt bekämpade. Det är därför besynnerligt att en etikforskare i Svenska kyrkan inte i stället tar tillfället i akt att resonera kring just den framväxande kristna höger, vars människosyn är så långt man kan komma från dagens svenska kyrka.
Men detta är inte en bok om religion och politik – detta är ett anfall på Humanisterna. Som sådan är boken död efter fyra–fem sidor. Texten består av några ytligt sett rimliga påståenden och meningar, ofta innehållande en eller annan kulturteoretisk modeterm vilka sedan uppträder tillsammans i en visserligen någorlunda syntaktiskt korrekt, men semantiskt meningslös prosa. Osjälvständigheten, slarvfelen och understundom rent komiskt arrangerade slutledningar borde ha lett till en helt annan diskussion – den som borde ha handlat om den vetenskapliga standarden på de texter som i alltför rask takt ramlar över oss under skenet av att de skulle vara resultatet av akademisk forskning.
Det är exempelvis problematiskt att hävda att den ”studie” man ämnar utföra utgår från diskursanalytisk metod, när det inte finns någonting i studien som tyder på någon förtrogenhet med diskursanalys över huvud taget. Här citeras skilda filosofer som grundligt missuppfattats, här blir ateisten och marxisten Jürgen Habermas en liberal agnostiker, och hans teorier får helt nya kläder. När Gerle hävdar att Humanisterna ”är i otakt med de senaste forskningsrönen” inställer sig genast frågan om vilka forskningsrön som avses. De exempel som ges rör sig snarare om teoretiska resonemang bland filosofer och försök att få svar på frågor som aldrig förr varit aktuella – knappast om några rön om Guds eller änglarnas existens. Och påståendet blir inte mindre bekymmersamt när man inser att Gerle själv dragit lite väl hastiga slutsatser om dessa ”rön”.
Det hela är ytterst anmärkningsvärt.
Visst finns det anledning att kritisera Humanisterna. Hedenius varnade upprepade gånger för ateistisk intolerans, och den som hade oturen att bevista temakvällen med Humanisterna på ABF-huset i Stockholm den 6 oktober skulle med förtvivlan konstatera att Hedenius farhågor riskerar att besannas. Den öppna rasism som rann ur några av deltagarna – inte minst ordföranden för Stockholmshumanisterna – fick åtskilliga seriösa Humanister att lämna lokalen, förmodligen då de upptäckt att det fanns ledande företrädare som vägrat inse att deras egen ideologi riskerar att bli just antidemokratisk och förtryckande. Det kan vara därför som somliga svenska ”humanister”, till skillnad från de internationella, aldrig tycks ha insett att problemet inte ligger i människors tro utan i hur religionen används.
I förordet till jubileumsutgåvan av Hedenius verk Tro och Vetande häromåret riktades udden mot den humanistiska forskningen, och i synnerhet mot den stora majoritet av forskare som är agnostiker eller ateister men som på grund av att de är just humanistiska forskare vägrar att förkasta eller fördöma religioner. Enligt skribenten ägnade sig forskningen hellre åt att ”bekämpa en ateism grundad i filosofisk klarhet än att ifrågasätta miljarder människors villfarelse och kunskapsfientliga doktriner som inte sällan leder till stort onödigt lidande”. Problemet är bara det att ytterst lite av det som Humanisterna på senare tid har åstadkommit bär några spår av filosofisk klarhet och att detta angrepp på den humanistiska forskningen dessutom var ett angrepp på de vetenskapliga principer som – bortsett från ett uppehåll åren 1933–1945 – väglett all vetenskaplig forskning sedan hellenistisk tid. Om utgångspunkten för forskningen skulle vara att fördöma människan och hennes livsåskådningar i stället för att försöka förstå dem, skulle den i samma ögonblick upphöra att vara vetenskap. Orsaken till att det råder en allvarlig brist på just humanistiska forskare bland ”humanisterna”, ligger just där.
Det dummaste Humanisterna kan göra är att förneka dessa problem. Den humanistiska rörelsen står i dag inför ett mycket större och avgörande problem än under Hedenius tid och aldrig tidigare har behovet av toleranta humanister varit så stort.
Denna olustiga situation lockar väletablerade, troende och/eller konservativa debattörer att förringa Hedenius gärning, sätta likhetstecken mellan ateism och intolerans. Naturligtvis undviker samma debattörer att beröra det faktum att kyrkan haft en betydande del av skulden för att befästa samma värderingar och att detta var en bidragande orsak till varför människor vände den ryggen. När det gäller intolerans hade det därför varit mer klädsamt om en representant för kyrkan hade förhållit sig till ämnet med större ödmjukhet.
Kyrkliga och konservativa tänkare har sedan 1950-talet ägnat oerhört stor energi åt att misstänkliggöra den humanistiska rörelsen, men eftersom åtskilliga av dessa mörkermän hade ett meddelelsebehov som var långt större än gestaltningsförmågan, hade folk ganska roligt åt det vingliga spankulerandet i pekoralens och kvasifilosofins evigt grönskande lund. Gerle riskerar nu att hamna i samma utskrattade gäng. I dag muttrar de sina människoföraktande teser i det glittrande digitala bruset där tankesmedjor redan tänkt färdigt åt folk. Deras människosyn hör helt andra trosamfund till. Gerle fiskar i samma vatten som de auktoritära herrarna, men att fiska i dessa grumligaste av vattnen kan vara riskabelt, inte sällan är det fiskaren själv som blir bytet. Gerle borde ha hållt sig borta från de herrarna, för till skillnad från Humanisterna är de onda på riktigt.