Åsne Seierstad beskriver lättläst sina upplevelser i Irak

Vad är det som får en journalist att åka till ett land långt bort, ett land som alla vet kommer att drabbas av krig, ett land där hon riskerar livet? Åsne Seierstad skriver själv i sin bok Hundra och en dag om den förhöjda livskänsla som många journalister vittnat om: "Den psykiska pressen gör mig skärpt, superkoncentrerad. Jag har fått krafter som jag inte har en aning om varifrån de kommer. Jag sover inte, äter inte, ändå arbetar jag nästan tjugo timmar om dygnet."Van reporterEtt skäl som hon inte nämner men som antagligen ändå spelade en viss roll är att hon säkert räknade med att hennes rykte som journalist skulle sprida sig över hela Europa och att hon skulle få stora penningsummor för sina så gott som dagliga artiklar i åtta tidningar och rapporter i fem tv-bolag.Åsne Seierstad gjorde sig ett namn inom journalistiken genom sina rapporter från Afghanistan och boken Bokhandlaren i Kabul om sin långa vistelse hemma hos en afghansk familj. Boken kritiserades av bokhandlaren själv som ansåg sig illa behandlad av författaren, som han anklagar för att ha hittat på en del av det hon skriver.Men Åsne Seierstad är en van reporter och har rest mycket i världen. För att komma till Irak och hålla sig kvar där ända tills amerikanerna intog Bagdad använde hon alla knep och mutor som tänkas kan, alla lögner hon kunde tänka ut. Och hon visste att det var farligt. En erfaren kollega skrev och varnade henne: Detta är en dödsfälla. Men hon stannade ändå.Övervakade av irakiska tolkarMot slutet av boken citerar hon ett brev som hon skrev till Aftenposten: "Jag kan inte förmå mig att packa mina väskor och fara, det är som om den här hi-storien har klistrat sig fast uppe i min hjärna, jag kan inte lämna den."Det ger ett intryck av att hon inte tog faran på riktigt allvar. Jag har själv träffat utländska journalister som har sagt att svenska reportrar inte tycks förstå sig på krig och inte begriper hur livsfarligt det är. Jag tycker att norska Åsne Seierstad agerar just på det sättet. Ingen tvingar henne, hennes många uppdragsgivare oroar sig för hennes skull, alla ber henne åka hem. Ändå gör hon allt och mer till för att stanna kvar. När hennes hotell bombades av amerikanerna var det rena turen att hon inte blev dödad eller skadad.Det var inte lätt att arbeta i Irak ens före kriget. Alla journalister var övervakade av sina irakiska tolkar. All kritik av Saddam Hussein var strängt bannlyst, man fick självklart inte skriva om tortyr och utrensningar. Men alla journalister på plats visste vad som gällde och ålade sig självcensur.Lärt sig sin SaddamläxaEfter ett tag upptäckte hon också att de irakiska myndigheterna inte hade någon tolk som kunde norska, varför hon bevakades bara när hon rapporterade på engelska. Det gav henne större frihet än reportrar från internationella medier.Åsne Seierstad beskriver levande och i detalj just precis vad hon ser och i några få fall vad hon hört av kolleger på plats.Hon analyserar inte, vilket naturligtvis underlättade för henne att undgå censuren. Men inte heller att rapportera om vanliga irakier var lätt — de hade lärt sig sin Saddamläxa och vågade nästan aldrig säga något intressant.Först när Saddam försvann kom reaktionerna: Lättnaden hos nästan alla över att diktatorn fallit men samtidigt också förbittringen hos många över att det är USA som nu bestämmer i Irak. Åsne Seierstad reste hem dagen efter det att USA intagit Bagdad men den som läser hennes bok blir inte överraskad över gerillakriget som följde. Det borde inte heller Bushadministrationen ha blivit.En kamera inte en analytikerBoken bygger uppenbarligen på hennes artiklar och ger en lättläst beskrivning av hennes upplevelser. Hon har ingenting överraskande att berätta, ingenting som inte en vanlig tidningsläsare och tv-tittare redan visste, men hon berättar bra och man får inblickar i vanliga irakiers liv.Gång på gång betonar hon ödmjukt i boken att detta är hennes version, att en annan reporter hade skrivit en annan bok. Man kan fundera över varför hon inte ens nu efter kriget när hon är tillbaka i det stillsamma Norge vill göra någon analys av situationen, fundera över Iraks framtid eller ge någon förklaring till Saddam Husseins välde. Kanske tycker hon att andra kan göra det bättre. Hon är en kamera, inte en analytiker.