Ärligt och förtroligt om livståga och sjukdom

Hon fanns med redan i den förra boken, Anneli Östlunds adoptivmamma, bl a i en dikt från mammans ursprungsland Holland. Själv kom författaren till Sverige från Korea som ett-åring. Då hade hon redan hunnit med att bli lämnad från sin biologiska mor till en fostermor.Den nya volymen, som givits ut nu under försommaren, heter Theodoras, min bok och blickar tillbaka på Anneli Östlunds första år i Sverige och tiden fram till den begynnande puberteten. Allra mest skildrar den dock relationen till adoptivmamman. Och tankarna och reaktionerna kring och i samband med den cancersjukdom som innebar mamma Theodoras alldeles för tidiga död.Att det här är en bok med ett starkt känsloinnehåll är givetvis ofrånkomligt. Ändå måste Uppsalaförfattaren Anneli Östlund sägas ha närmat sig sitt svåra ämne på ett mycket konstnärligt fruktbart och för läsaren sällsport givande sätt.Att hon har språket i sin hand visade hon redan i debutboken Träd in till mamma för två år sedan. Den här gången har de verbala verktygen finslipats ännu mera, och onekligen är det en mycket säker diktare som för ordet.Självbiografisk förankringGenremässigt ligger den här volymen i gränsområdet mellan lyrik och prosa. Det är dock det senare som överväger, ofta med ett talspråksnära tilltal där förtroligheten blir högst påtaglig. Så inbjuds också läsaren att ta del av ett skeende med en nära självbiografisk förankring, men där balansen mellan det privata och det allmängiltiga hela tiden är av sådan karaktär att förloppet blir både berikande och djupt berörande.Inledningsavsnitten är fyllda med minnesglimtar och ögonblicksbilder där idyllen dominerar. Där finns allt från det egenhändigt byggda sommarhuset och mammans spännande garderob till resor till Gotland med Tofta, Lummelundagrottorna, russridning och avstickare till Hoburgen. Åtskilligt handlar också om den tidiga barndomens äventyr, upptäckter och lekar.Så plötsligt gör sig mammans sjukdom påmind och en mörk och väldig slagskugga sätter sin prägel på skeendet. Här visar sig Anneli Östlund vara väl införstådd med hela det register av jag-försvar en ung människa griper efter, när tillvaron rubbas i sina grundvalar. Ändå finns där samtidigt med försöken att bemästra en alltför tung insikt även en livståga, som handlar om att leva ett liv så åldersadekvat som möjligt i överensstämmelse med ett barns växande behov.Stark närvarokänslaDet betyder att hennes bok, på samma gång som den beskriver villkoren i en sjukdomsmärkt nära anhörigs kraftfält, också berättar om de utvecklingsfaser som föregår och inträder i samband med puberteten. Särskilt närheten mellan mor och dotter hör till det som författaren lyckas förmedla med övertygande kraft. Den innehåller såväl fysiska som psykiska dimensioner och är fångad med en stark närvarokänsla. Att en hel del skildras ur ett kvinnoperspektiv är givetvis ofrånkomligt.Likaså når Anneli Östlund långt när hon berättar om ett ungt sinnes kamp för ett eget jag och ett eget liv. Särskilt väl återgivna är här alla de upplevelser av ett känslomässigt kaos och impulsernas inbördes och otyglade kraftmätning som brukar känneteckna uppbrottet från barndomen. Det finns ett frigörelsebehov och en oppositionslusta, som av allt att döma blev bemött på ett konstruktivt sätt från de vuxnas sida.Socialt släktarvÄndå blir det i den här prosaboken mammans sjukdom som får sista ordet, när en ny tumör upptäcks sedan den första tagits bort. I detta sammanhang överlåter författaren en hel del av utrymmet till mamman och dennas mentala kamp inför det oundvikliga. Där ryms inte så lite av förståelse för mammans situation, något som utsträcks till att omfatta även dennas barndom i Rotterdam i stränghetens tecken. Och Anneli Östlund har likaså goda insikter i hur ett socialt släktarv kan föras vidare från den ena generationen till den andra.Över huvud taget är det här en bok som förmedlar en ansenlig mängd livsklokhet vid sidan av den sorg och de stråk av bitterhet inför en orättvis livsordning som den också överbringar. Men genom att Anneli Östlund samtidigt lägger sig vinn om en sådan ärlighet och för det mesta nämner tingen vid deras rätta namn, har hon dessutom skapat en livsberättelse som säkert kan ge en hel del tröst åt and­ra i en liknande situation.Böcker som fungerar på det sättet trängs knappast om utrymmet i litteraturutgivningen. Och allvaret till trots får de här prosatexterna ändå inte sägas vara av det tyngande slaget. Genom att känslorna givits en litterär bearbetning har de också fått en välavvägd gestaltning, som ger plats åt både tillförsikt och en tro på livet. Om det också som i författarens fall inte varit särskilt skonsamt med vad det kan ha i beredskap av tyngd och plåga.Det här är därför en bok som man önskar att många unga läsare fick ta del av. Anneli Östlund är en författare som har någonting att berätta. Hennes röst är lågmäld men starkt gripande när hon skriver om erfarenheter som ofta förträngs eller avförs från dagordningen i ett samhälle, som gärna premierar betydligt mera glättade bilder av sig själv. Inte minst därför är Theodoras, min bok en volym väl värd att lyssna till.