Aristokratins svenska historia

"Sveriges historia är dess adels." Så kan man travestera Geijers kända yttrande efter läsningen av den bok om vår adel, som historikern Jan von Konow (adl ätten N:r 2080) skrivit. Den är innehållsrik och lärorik. Termer som ter sig främmande i nutiden förklaras ordentligt och författaren redogör noga för riddarhusordningar, lagar och författningar av betydelse. Det betonas här att "adel" inte får uppfattas som ett enhetligt begrepp. Ridderskapet och adeln indelades från 1626 i grupperna betitlad adel, riddarklass och svenneklass. Det var stor skillnad mellan t ex en greve Brahe (grevl ätten Brahe N:r 1) och en adelsman av tredje klassen såsom en ? (Nej, klokast är nog att inte exemplifiera med något ättenamn.) Vad man inte skall kalla denna tredje kategori är "knapadel". Jan von Konow visar övertygande att ordet av "okunnighet kommit att användas som en förklenande benämning på obetitlad adel".Boken är dock ingalunda bara en terminologisk uppslagsbok utan - efter en översikt om antika och kontinentala förhållanden - en skildring av adelns historia i vårt land från Alsnö stadga 1280 till 2000-talets adelsmöten på Riddarhuset. Författaren har bemödat sig om att inte överdimensionera denna aristokratis betydelse. Ändå är det väl så att andra specialister på vissa punkter kommer att vara av annan uppfattning. Det kan exempelvis finnas olika meningar om adelns roll under det stora nordiska kriget i början av 1700-talet. Man kan också tycka att skildringen av representationsreformens antagande i december 1865, trots de många talande citaten, kunde vara något mera djupborrande. Men det är bedömningssaker och några direkta felaktigheter kan man inte hitta. Det skall åter betonas att framställningen är mycket informativ.Geijer menade ju att kungamakten varit väsentlig för Sveriges historia. I ett centralt verk, som började utges 1832, pucklade han på Axel Oxenstierna och andra aristokrater. Han skrev att "ju mera jag studerar Sveriges historia desto mer sjunker min aktning för det adliga ståndet". Som von Konow skriver i en kortfattad och rolig redogörelse för striden om "aristokratfördömandet" tände genast historikerkollegan Anders Fryxell. Den drivande kraften var säkert dennes obändiga antirojalism. Han menade, har det sagts, att adeln alltid spontant hade reagerat när det kungliga förtrycket blivit för starkt. Geijer gick i svaromål och kallade Fryxell för "de konservativa herrarnas älskling". Följden av debatten blev att de flesta historieforskare anslöt sig till Geijers uppfattning. Men Fryxell, som var den mest läste populärhistorikern, kom också att prägla den allmänna synen på adeln lång tid framåt.Jan von Konow var under en följd av år statsheraldiker och läsaren kan därför notera många sakkunniga, vackert illustrerade upplysningar om heraldisk terminologi. Vapnen - i den heraldiska meningen - har ju inom adeln alltid spelat en central roll, men borgerliga vapen tycks bli allt vanligare och glädjande nog tycks medvetenheten om vikten av ett korrekt heraldiskt formspråk ha ökat kraftigt hos de yngre under senare år. Särskilt jurister med större krav på exakthet tycks reagera mot det bruk av färgklickar och andra innehållslösa symboler, som nu sprider sig som en farsot.Förekommer adlig högfärd? Jan von Konow förnekar inte det men tycks anse att i grunden de flesta adelsmän känner viss trygghet i att tillhöra ett socialt erkänt sammanhang men också kravet på att tillämpa principen "noblesse oblige".Exemplen på adlig stramhet fordom kunde dock bli många, men jag minns särskilt det som Tore Wretö berättat om Leonhard Fredrik Rääf (adl. ätten Rääf i Småland, N:r 189). Denne, i övrigt framstående kulturperson, blev ursinnig då sonen ville gifta sigmed en ung dam, som hette Caroline Lindström: "Låt vara att flickan är både god och duglig, varom Du vet föga och jag intet. Dessa egenskaper hade kunnat träffas i förening med ett vackrare och för oss mera passande namn, till hugnad för mig och till större heder för Dina efterkommande." Någon försoning mellan far och son kom inte till stånd. Ett par månader efter den gamles död 1872 gifte sig Bengt med Caroline.Under 1900-talet har ett problem som detta knappast kunnat uppstå. Snarare har det inträffat att någon velat dölja sitt adelskap. Statistikern Erland von Hofsten (adl. ätten von Hofsten, N:r 1794), son till Nils von Hofsten, blev huvudman för sin ätt efter faderns död, men lät, som framgår av adelskalendern, "kalla sig Hofsten".Adeln kan numera sägas vara helt integrerad i Sverige. Därför är det lämpligt att avsluta presentationen av von Konows bok med de visionära ord, med vilka lantmarskalken Gustaf Lagerbjelke (grevl. ätten N:r 115) avslutade plenum den 22 juni 1866:"Lagar kunna förändras, rättigheter kunna upphöra, men kvar stå plikterna mot Fäderneslandet; och bliva dessa plikter väl uppfyllda - föga bekymrar det den sanna adeln var i samhället dess plats ställes."