Aris Fioretos överdådiga mästerverk

Får man tro Aris Fioretos, vilket det finns skäl att göra, är sedvänjan att nypa små barn i kinderna för att visa dem sin uppskattning utbredd i Grekland, författarens ursprungsland på faderns sida. Annat man kan inhämta i hans nya prosabok Den siste greken är att kalendern och veckans dagar inte nödvändigtvis överensstämmer med gängse uppfattning i frågan. Där finns inte bara röda dagar. Beroende på tidens egenheter och minnet kan det gå flera tisdagar på en vecka, medan andra innehåller allt utom fredagar. Och en get kan tillmätas sådan betydelse att den betraktas som nära familjemedlem och därför måste infogas bland de viktigaste aktörerna i en berättelse.

Aris Fioretos är från början litteraturvetare och har också disputerat i detta ämne. Han tillhörde en gång kretsen kring tidskriften Kris och debuterade 1991 med novellsamlingen Delandets bok. Några titlar sedan dess är romanerna Stockholm noir och Sanningen om Sascha Knisch. Under tiden som kulturråd i Tyskland publicerade han en bok om Berlins tunnelbana. I fjol utkom den delvis självbiografiska essäsamlingen Vidden av en fot. Därutöver ingår en rad översättningar i Fioretos verklista av bland andra Hölderlin, Nabokov och Paul Auster. Utökar man dessa författare med namn som W G Sebald och Walter Benjamin får man en god uppfattning om vilka landamären som är Aris Fioretos litterära landskap och hemvist.

Den siste greken är en bok om grekiskt vemod, saknad, kärlek i många bemärkelser, minnet, tiden och det problematiska identitetsbegrepp som infinner sig så fort vi försöker definiera vad en människa är. Det är också en berättelse om det nyss passerade 1900-talet och dess myller av människoöden som in på bara skinnet fick känna på följderna av de vidriga krigen: alla krigsoffer, de fördrivna och stupade eller utrotade. Och alla de flyktingar som i grunden tvingades ompröva vad som menas med ett hem eller en hembygd. Kanske allra mest handlar boken om emigrationens villkor med drömmarna om en bättre framtid och samtidigt om förlusten av familj och nära anhöriga, bygemenskap, allt invant och sådant som en gång svarade för en bastrygghet i tillvaron.

Någon som har Aris Fioretos stora beläsenhet vet givetvis åtskilligt om romanformens alla möjligheter, fallgropar, begränsningar och estetiska villkor. Det är därför inte svårt att ställa sig på författarens sida när han använder sig av de flesta i boksammanhang tillämpbara uttryckssätten när han skriver. Det gängse episka flödet är utgångspunkten. Och här får man gärna en rapsod från den klassiska grekiska kulturens glansdagar i tankarna när Fioretos ger röst åt allt folk- och byliv i trakterna av Thessaloniki, farmödrar och mormödrar och deras respektive i flera led, alla skrönor, allt skrock, sedvänjor av avlägset ursprung, familjesammanhållningen, vänskapen, cafésittandet med dess kortspel och ouzodrickande och överlag all etnografika som boken rymmer. Men man kan också närma sig hans bok som om den utspelades med hjälp av en vridscen på teatern. I den meningen bjuder författaren på ett färgsprakande skådespel med scenbyten i en oavlåtlig följd. Där finns som hörspel tryckta dialogpartier, där ingår essäistiska avsnitt (om bland annat tandpetare), partier som har en krönikas alla förtecken, ren historieskrivning, drömmar, poesi, aforismer och filosofi. Alltsammans underordnat diktandet som väl är det främst skälet för bokens tillkomst. Det diktande som gör livet begripligt, som det står mot slutet.

Men åtskilligt i den här boken har också Sverige och några orter på skånska Österlen och även Lund som tummelplats. Det är när Aris Fioretos skriver om de grekiska gästarbetarnas villkor, deras kamp med kulturkrockar och språket, försök att etablera sig och skaffa familj i en miljö, där inte bara klimatet är främmande. Det finns många sådana livsöden i dagens värld. Även om berättelserna uppehåller sig vid människor vilkas förfäder en gång utsattes för den etniska rensningen 1922. Den som innebar att Atatürks trupper dödade eller jagade på flykten de greker som vid den tiden sedan länge varit bosatta i Smyrna i Mindre Asien. Denna bakgrund utgör förutsättningarna för bokens huvudpersoner. Och de tidigare generationerna som introduceras i handlingen efter ett kronologiskt mönster. Medelpunkten heter Jannis Giorgiadis och han har blivit det episka flödets sammanhållande centralgestalt, den som på sina axlar och med hela sitt liv bär upp alla de inskott, utvikningar och bihandlingar som sammantagna formar de väldiga berättarvalven.

Man kan också säga att Aris Fioretos ansluter till en väl beprövad episk tradition, när han inledningsvis en smula mystifierar sin bok genom att uppge att den bygger på ett manuskript som föreligger i registerkortform och som en vän överlämnat till honom. Eller när han hävdar att den ansluter till en redan befintlig bokserie kallad Encyklopedin över utlandsgreker, där Den siste greken är seriens supplementdel. Förutom att den av författaren själv genrebestäms som fackbok finns det lite här och var förbehåll och reservationer av liknande slag. Aris Fioretos är inte rädd för att själv synas i återkommande kommentarer eller förtroliga sidorepliker om det egna verkets tillblivelse. Stilgrepp i den riktningen hör förutom till den övergripande utformningen av boken även samman den fortlöpande diskussionen om vem en människa är. Och hur mycket av henne som består av andra människor eller av deras omdömen och minnen. Att detta har betydelse för den konstnärliga ingivelsen och själva skapandet är ofrånkomligt. Men i den belysningen är det heller inte helt lätt att se var Jannis Giorgiadis personlighets gränser slutar och var och på vilka sätt de bägge barndomsvännerna och syskonen Efi och Kostas Kezdoglou, eller alla andra inblandade tar vid. Just Efi tillskrivs ett kapitel som kan sägas vara en parafras på Första Korintierbrevets 13:e kapitel i Bibeln, det som brukar kallas Kärlekens lov. Men Aris Fioretos överträffar förebilden Paulus!

Att i en dagspressrecension försöka ge det rika innehållet i den här boken rättvisa är givetvis en helt omöjlig uppgift. Ställvis är den en väldig labyrint av korshänvisningar och den rymmer likaså åtskilliga laddade symboler. Och centrala begrepp, att fundera över, i ofantlig mängd. Blyet är en av dem, den metall som ingår i ammunitionskulor lika väl som i förbränningsgaser och keramikkärl. Vattnet i naturlig eller frusen form ännu mera. I det senare finns vad som med en välkänd term kunde kallas för ett av ledmotiven med en mängd referenser till andra författare, konstnärer eller filosofer. Så som Fioretos utnyttjar tidsbegreppet skulle även det behöva en egen utläggning. Likaså när han frågar efter livets mittpunkt, dess origo, eller diskuterar kausalitetsproblemet. Och sist men inte minst låter berättelsen vila på en grundval där alla svek i människolivet förts samman till vad som utgör bokens kanske allra tyngst vägande motiv. I den bemärkelsen har Den siste greken blivit en mångbottnad, djupt gripande och överdådig kärleksroman. För att inte tala om all den humor av speciellt grekiskt slag, som vi tidigare mött hos bland andra Theodor Kallifatides, Aris Fioretos andliga släkting på håll när det gäller mediterrant kynne.

I den mån det inte framgått tidigare: nu knackar ett nytt och betydande författarskap på dörren till den svenska parnassen och begär företräde. Vår inhemska litteratur är att gratulera till Aris Fioretos genombrott som författare med Den siste greken, som ligger så nära ett mästerverk det går att komma.

Aris Fioretos överdådiga mästerverk

Aris Fioretos begår sitt litterära genombrott som författare med prosaboken Den siste greken som är ett överdådigt och mångbottnat mästerverk, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.