Arg ung man om dagens Sverige

Ett samhälle där skolan inte kan fullgöra sina uppgifter, där vården inte fungerar, där välfärden rustas ned, där lönerna är usla, arbetslösheten hög och ungdomen far illa. Vilket hemskt land kan det vara? Sverige förstås, enligt Gustav Fridolin, tidigare riksdagsman för Miljöpartiet och nu fri debattör och anställd på TV4:s Kalla fakta. De som bor i det här förfärliga landet har all anledning att klaga, tycker han, och särskilt då författarens egen generation, de som är födda på 80-talet. Det är de ungas situation i vårt land som fått ge namn åt boken, alltså Blåsta.

Det här låter ju lite väl upphetsat, men man förlåter författaren för han kan verkligen skriva. Det är en fröjd att läsa hans texter, även om jag personligen inte delar hans svartsyn vad gäller dagens Sverige och inte heller gillar hans förslag till lösningar.
Framför allt skriver han om sin egen generation, den som drabbades direkt av de tuffa nedskärningarna i den offentliga sektorn under krisens 90-tal. Dåvarande finansministern och socialdemokraten Göran Persson fick mycket beröm för att han så snabbt lyckades få ned underskotten i statens budget och räta upp den offentliga ekonomin.

Det vill säga han fick beröm från ekonomer, inte minst i utlandet, medan många väljare klagade. Somliga ekonomer tyckte också att han tog i onödigt mycket och framför allt onödigt snabbt, vilket gjorde att nedskärningarna kom att drabba hårt. Å andra sidan var det över sedan, och Sverige har senare haft mycket glädje av att ha sin ekonomi i ordning, i motsats till många andra europeiska länder där underskotten hänger kvar.
Men det var förstås inte kul att vara ung och se hur skolan rustades ned, hur skolsköterskorna försvann, hur fritidshem och fritidsgårdar lades ned, och hur allt fler unga tvingades bo kvar hemma långt efter de att de velat skaffa eget boende. Men det är uppenbart att Gustav Fridolin jämför med 70-talisterna. Om han gått längre tillbaka i tiden hade han tvingats erkänna att dåtidens unga fick nöja sig med betydligt mindre resurser än Fridolins jämnåriga.

Han beskriver en känsla av svek bland de unga, en känsla som ledde till olika former av protester. Bland annat tror författaren att detta är en viktig orsak till tillväxten av högerextrema grupper i det svenska samhället.
Han menar att de politiska partierna inte längre speglar folkopinionen, eftersom politikerna inte skapar den vård, skola och omsorg som väljarna förväntar sig. Därav framgångarna för nya partier som Sverigedemokraterna och stora protestaktioner som FRA-debatten.

Men vad vill han då göra för att förändra samhället? Mer stat och mindre marknad är svaret. Ett av hans förslag är att den offentliga sektorn ska garanteras en viss andel av BNP. Men han aktar sig försiktigtvis för att säga hur stor den andelen skulle vara och vilka skattehöjningar det skulle föra med sig. Samtidigt skriver han att lösningen inte är så enkel som att höja skatter och bygga ut välfärden. Hur går det ihop? Och så vill han satsa offentliga medel på nya lösningar - det låter ju enkelt, eller hur?
Gustav Fridolin är rasande på politiker och politiken och dömer helt ut dagens svenska samhälle. Det är roligt att läsa en så engagerad politiker som dessutom kan skriva. Men inte heller han har några enkla lösningar annat än att nyliberalismen nu är borta och att det är dags för något nytt.
Det ska bli spännande att se vad denna välformulerade unga politiker och debattör kan ta sig för i framtiden.

Arg ung man om dagens Sverige

Den unge välskrivande debattören Gustav Fridolin dömer helt ut dagens Sverige i sin bok Blåsta, skriver Gunvor Hildén.