Åren då allting hände

Tredje delen i Per Wästbergs pågående memoarsvit, Hemma i världen, väcker en oreserverad aktning och respekt och framstår som en suverän tidsberättelse, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Författaren Per Wästberg.

Författaren Per Wästberg.

Foto: JUREK HOLZER / SvD / SCANPIX

Litteratur2010-08-25 15:26
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Med Hemma i världen har Per Wästberg kommit till del tre i sin pågående memoarserie. Den omfattar hans liv mellan 1966 och 1982. Man häpnar över hur han fick tiden att räcka. Han skrev romaner och dikter, böcker om Stockholm, skärgården och Afrika, essäer i litterära ämnen, politiska artiklar. Han reste mycket, ledde eller deltog i kongresser, höll tal, var engagerad i kommittéer och manifestationer. Familjeförhållandena ändrades, han fick barn. I det omfattande umgänget ingick många av de mest namnkunniga i kultur- och samhällsliv, med förgreningar långt utanför Sveriges gränser. Även om tyngdpunkten låg på Afrika.
Den av efterkolonial växtvärk, krig, sjukdomar, terror och politiska motsättningar svårt hemsökta kontinenten var ett av ledmotiven i den närmast föregående minnesboken. Temat återkommer och nu med resor vartannat år till de länder som i författaren har fått en framträdande opinionsbildare. I synnerhet gav engagemanget i PEN honom många tillfällen att direkt ingripa i den koloniala frigörelsekampen. Det är inte svårt att förstå hur denna oegennyttiga och av en brinnande humanism genomsyrade verksamhet givit Wästberg många nära vänner för livet.

De övriga minnesstolparna denna gång är det med en hel del smärta genomförda uppbrottet ur det första äktenskapet, den nya familjen tillsammans med Margareta Ekström och deras barn tillsammans, Johanna och Jakob. Här finns dessutom en del ledtrådar till inte minst romanen Luftburen, vilken behandlas i en retrospektiv kommentar. Ett framträdande utrymme får givetvis också åren som chefredaktör på Dagens Nyheter. Per Wästbergs genuina diktarådra förnekar sig inte heller i de många poesin närstående stämningsmålningarna och när hans utsökta bildspråk ger framställningen ett översinnligt lyft. Det är källvatten av fullödigaste slag som flyter ur hans penna. Svenska språket når sina allra högsta höjder.

Ett genomgående grepp för den här boken är återkommande årskrönikor, som tar fasta på och sammanfattar de viktigaste samhällshändelserna. Källäget för en personligt färgad genomlysning är bästa tänkbara när dagböckerna fått utgöra underlag. Per Wästberg har närkontakt med åtskilligt av allt som hos de flesta andra fallit i glömska eller på olika sätt kommit att förvanskas av senare trender. Det gäller inte minst åren vid mitten av 1960-talet då politiseringen av kulturlivet och den en väckelserörelse liknande sekterismen åstadkom förlamande tvångströjor för den skapande ingivelsen. Det revs och restes samtidigt ”lögnkulisser”, som fick den estetiska debatten att slockna, konstaterar Wästberg helt riktigt.

Men det var också under denna tid han mötte sin blivande hustru Margareta. Rörelsen bort från det gamla äktenskapet till ett nytt skildras genom utdrag ur de brev som de bägge skickade till varandra. Inledningsvis skälver breven av lycka, sinnlighet och samhörighet men också av samvetskval. Så småningom får de allvarligare tonfallen alltmer plats och mot slutet blir verklighetens röst öppet skönjbar med den växande insikten om alltings obeständighet. Samtidigt är det inte svårt att förstå varför just kärleken tillsammans med resorna, lärandet och skrivandet blivit det som för Per Wästberg mer än annat ingår i livets ofrånkomliga nödtorft. Även vänskapen hör dit och bland de många porträtterade återfinns Lars Bergquist, Wilhelm Odelberg, Sverker Åström, Sven Hamrell, Per Gedin och Gerard Bonnier, för att nämna några. När Jonas Nordenson eller Sandro Key-Åberg är på tal får författarens förmåga till empati en särskild lyster. Annat som ges en hel del plats är samarbetet och resorna med Olof Palme.

Från den internationella arenan förekommer namn som Arnold Wesker, Wole Soyinka, Susan Sontag, Michael Frayn, Nadine Gordimer och Klaus Rifbjerg. När de afrikanska resorna är på tal och engagemanget mot apartheid blir framställningen minst lika spännande som en agentroman. Med den skillnaden att det Per Wästberg berättar inte är uppdiktat. Åren på Dagens Nyheter mellan 1976 och 1982 inleds med tillsättningsförfarandet. Sedan handlar det mesta om det dagliga arbetet, debatterna, kulturmiddagarna, en egen artikel varannan eller var tredje dag, medarbetare och läsarkontakter. För den som varit verksam i branschen, om än på en regional nivå, är det lätt att hitta rätt.
Den nya memoarboken väcker oreserverad aktning och djupaste sympati. Den framstår som en suverän tidsberättelse med förgreningar till det mesta inom kultur, politik och samhällsliv under knappt två decennier, då så mycket hände och i vars efterverkningar vi fortfarande lever. Per Wästberg var med överallt. I varje fall där det hände något av vikt.

Litteratur
Per Wästberg
Hemma i världen
Wahlström & Widstrand