Äreminne över Uppsalaetnolog

Åren 1976-1998 arbetade jag som etnolog på dåvarande Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA), idag en del av Institutet för språk och folkminnen (SOFI). Det var ett fantastiskt arbete: bildande, kreativt, stimulerande och spännande. Förutom att bedriva fältarbeten ägnade jag mig åt att arbeta med register och samlingar, handleda forskare och allmänhet i arkivet, utarbeta frågelistor och publicera egna undersökningar. Mitt mångåriga arbete och min stora förtrogenhet med arkivmaterial väckte min nyfikenhet inför de människor som hopbragt det. Nyfikenheten drev mig att forska om arkivet och dess arbetsmetoder och 1996 lade jag fram min avhandling i etnologi. Föreställningen om den ideala uppteckningen, som handlar om insamlingsstrategier och arbetsmetoder under perioden 1914-1945. Den hade då föregåtts av en rad smärre delstudier, de flesta publicerade i tidskriften Svenska landsmål och svenskt folkliv (SvLm).

En av arkivets tidigare medarbetare, etnologen professor Åke Campbell (1891-1957), har nu blivit föremål för en utmärkt biografi författad av professor emeritus i etnologi i Lund, Nils-Arvid Bringéus. För två år sedan utkom samme författare med en liknande studie av Carl-Wilhelm von Sydow (1878-1952). Denne var professor i folkkulturforskning i Lund 1940-1944, känd och välrenommerad sagoforskare och lärare till Åke Campbell.

Campbell tillhörde en skotsk släkt som invandrat till Sverige 1593. Hans far var postmästare och familjen, som hade fem söner, var bosatt i Gränna. Campbell började sina akademiska studier i Lund 1911 med att läsa litteraturhistoria för Ewert Wrangel. I hans år 1913 avlagda fil kand-examen ingick också geografi, nordiska språk, pedagogik och filosofi. Men det var tidigt folkminnesforskningen (etnologin) som fångade hans intresse och 1929 disputerade han på en avhandling om skånska bondgårdar. Han hade då under många år varit verksam som lärare vid olika folkhögskolor, samtidigt som han varit aktiv insamlare av muntliga folkminnen och lett kurser för blivande upptecknare.

1916 gifte sig Campbell med Hjördis Lind, småningom läkare med egen praktik i Västerås. Familjen fick fyra barn. 1930 tillträdde Campbell som ledare för folkminnesavdelningen vid ULMA i Uppsala. Arkivet var då inrymt i Carolina Rediviva och förestods av nordisten Herman Geijer. Campbell, som var den förste disputerade etnologen vid arkivet, byggde där, tillsammans med bl a folkloristen Ella Odstedt, upp en välfungerande avdelning, där under åren många undersökningar av svenskt folkliv tog form. Men under hela sitt liv hade Campbell även intresse av internationellt arbete och han drev undersökningar på både Irland och Hebriderna. De kontaktnät han där byggde upp hade stor betydelse för såväl hans egen som hela arkivets utveckling.

Under kriget, då internationellt samarbete blev omöjligt, vände Campbell sitt intresse mot Lappland och samerna. Under åren 1940-1948 gjorde han årliga fältarbeten i Lappland, tillsammans med andra forskare som Björn Collinder, Ella Odstedt och Israel Ruong. Dessa fältarbeten skapade ett stort material som idag förvaras i SOFI i Uppsala. Delar av materialet bearbetade Campbell också, bl a i boken Från vildmark till bygd (1948).

Även om Campbell ofta betraktas som "före in tid" som etnolog var han naturligtvis ett barn av sin tid. Hans studier, som då de gavs ut var nydanande, har därför i efterhand utsatts för s.k. representationskritik, där deras sätt att skildra både det forskande subjektet och de objektiverade Andra blivit föremål för analys. Särskilt har Från vildmark till bygd granskats ur detta perspektiv. I sin bok för Bringéus resonemang om dessa granskningar, som han tycks ha svårt att smälta. Han anser att de inte gör Campbell rättvisa och på ett ställe betecknar han dem till och med som "hudflängning".

Själv lärde jag bäst känna Åke Campbell genom hans närmaste medarbetare och efterträdare på posten som föreståndare för folkminnesavdelningen på ULMA, Åsa Nyman. Hon var min närmaste chef 1976-1986. Den första arbetsuppgift hon gav mig var att förteckna Campbells efterlämnade material. Detta låg i en skrubb. Arbetet med samlingen fortsattes många år senare av en yngre kollega, arkivarie Mikael Vallström. Vårt gemensamma intresse för Campbell ledde till många givande samtal. Jag understödde också livligt Vallströms granskningar av Campbells bok Från vildmark till bygd. Till skillnad från Bringéus uppfattar jag dem dock inte som "hudflängning" utan som en sentida kollegas djupa intresse för föregångarens sätt att betrakta sitt uppdrag som kulturforskare. Att Vallström beundrade Campbell kan jag intyga, men beundran skall inte hindra att etnologen ifrågasätter sin verksamhet, kanske utifrån att granska en föregångares arbetssätt. Ty genom granskningen av andra granskar och relativiserar man också sig själv och det är, menar jag bestämt, en del av etnologens uppgift.

Bringéus' bok om Åke Campbell är - liksom boken om Carl-Wilhelm von Sydow från 2006 - ett viktigt bidrag till etnologiämnets och dess teoretiska och metodologiska historia. Jag tackar för det gedigna arbete författaren lagt ned! Det är också min förhoppning att boken blir läst och diskuterad. Det är den värd! Det är också min förhoppning att den lockar många att besöka SOFI, för att ta del, inte bara av Campbells material, men också av de andra ovärderliga skatter som väntar där.

Äreminne över Uppsalaetnolog

Nils-Arvid Bringéus bok över etnologiprofessorn och den tidigare medarbetaren vid Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala Åke Campbell utgör ett viktigt bidrag i etnologiämnets historia, konstaterar Agneta Lilja.