Äreminne över Harry Martinson

Äreminne: ordet låter ålderdomligt och hör närmast hemma på 1700-talet då det innebar ett lovtal över en framstående död person, ofta på vers och utformat efter retorikens alla regler. I våra dagar för genren en tynande tillvaro inom vissa sällskapsordnar samt, i annan gestalt, i en av sina ursprungsmiljöer: Svenska Akademien. Då och då samlar sig någon av akademiledamöterna till en prosaskrift som hyllar minnet av en stor man i vårt lands historia, gärna en diktare. Tidsavståndet mellan äreminnesförfattaren och hans föremål kan vara stort, som när Karlfeldt i början av 1900-talet skrev om 1600-talsskalden Lucidor, eller bara några decennier som när Kjell Espmark nu ger ut en bok med titeln Harry Martinson — mästaren. I underrubriken "mästaren" ligger äreminnets syfte att hylla föremålet, men ett ensidigt förhärligande är omöjligt i vår tid då ingen längre tror på alltigenom stora och helgjutna karaktärer och då massmedia inte försummar något tillfälle att blottlägga offentliga personers svaga sidor. Vad Espmark företagit sig är en kritiskt balanserad bedömning, inte av människan Harry Martinson men väl av hans livsverk. Och få kunde vara bättre skickade för en sådan uppgift. Han vann inträde i Svenska Akademien några få år efter Martinsons död och var under flera decennier professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet med en avhandling om den unge Martinsons lyrik på sin meritlista. Dessutom är han själv liksom Martinson både poet och romanförfattare. Det är således ingen biografi Espmark nu ger ut och inte heller ett vetenskapligt verk, även om han av gammal yrkesvana är noga med källhänvisningar. Essä kallar han boken som består av sju i stort sett kronologiskt disponerade kapitel i vilka svepande överblickar växlar med detaljanalyser av enskilda verk. Vi behandlingen av den tidiga lyriken överväger ett komparativt betraktelsesätt och man får bevittna hur den unge Martinson reagerade på impulser från bl.a. Walt Whitman, Carl Sandburg, Rabbe Enckell och kamraten Artur Lundkvist. Hans utgångspunkt var dock mer traditionell med poesi i bunden form som mönster, och livet igenom återvände han ibland till metrisk, rimmad vers.Espmark urskiljer tre olika "språk" i Martinsons poesi av vilka nummer två är det han utvecklar till mästerskap: en fri vers som tillåter stor rytmisk variation och lämnar utrymme för pregnanta naturiakttagelser och fantasifulla metaforer. Någon enstaka gång ingår det första, rimmade, och det andra, fria, språket en lyckosam förening, som i den underbara "Kväll i inlandet". Det tredje, programmatiskt avskalade språket är det minst lyckade. På det talar den "vise" diktaren och "det lyckas väl i Passad — men mindre väl i exempelvis Vagnen; i den avslutande sviten, Röster om vagnen, tar den upprört filosoferande samhällskritikern loven av poeten." Martinsons prosakonst får också sin beskärda del av uppmärksamheten. I bokens längsta kapitel, som handlar om Nässlorna blomma och dess fortsättning Vägen ut, anläggs en enda aspekt, nämligen romanen som rättegång och domedag. Att författaren anklagar sitt alter ego, den lille Martin, för diverse fel och brister har påpekats tidigare men Espmark gör det till huvudsak och framhåller ett märkligt dubbelperspektiv i historien. Medan läsaren oreserverat sympatiserar med det stackars föräldralösa sockenbarnet intar berättaren en kyligt distanserad och ofta direkt förebrående hållning. En förklaring kan vara att Martinson måste göra upp med sitt självförakt för att orka gå vidare.Uppgörelse eller bokslut kan man också kalla Espmarks bok. I det inledande kapitlet går han rakt på det svåra med fallet: för människan Martinsons del en med åren djupnande svartsyn och för poesins del alltmer uppenbara svagheter. Sedan Gyllensten häromåret publicerade sin memoarer vet vi under vilka bokstavligen uppslitande former Martinson tog livet av sig, enligt mångas mening till följd av de grymma påhopp han fick utstår i samband med Nobelpriset. Espmark visar emellertid att det onda var av betydligt äldre datum och hade många komponenter: först och främst barndomens aldrig läkta trauma och sedan, fram på 60-talet, kritikens tilltagande kallsinnighet. Martinson kände sig sviken av både kritiken och publiken och vid slutet av 60-talet anförtrodde han Espmark "Jag skriver i katakomberna, förstår du." Ett äldre yttrande som jag själv åhörde gick i samma riktning. Det var när Martinson vid mitten av 50-talet besökte Uppsala studenters litteraturklubb och talade om Aniara. Vid den efterföljande sexan på Stadshotellet deklarerade han att han skrivit sitt rymdepos "i stället för att ta livet av mig."I det avslutande kapitlet granskas Martinsons "position som svensk klassiker och hans hemortsrätt i världslitteraturen." Den förra är knappast problematisk, även om vissa reservationer måste göras, och den senare är kanske för tidigt väckt. I varje fall redovisar Espmark svårigheter och tvekan. Martinsons ställning på världsbokmarknaden kan vi lämna därhän och i stället vara tacksamma för allt stort och fint han tillfört svensk litteratur.