Äreminne över gamla bondesamhället

Lars Huldén är en av Svenskfinlands verkliga kändisar, en mångsysslare som ständigt förundrat och roat sin omvärld med sina diktsamlingar - nära fyrtio - noveller, pjäser och kabarévisor. Han har dessutom varit professor i nordiska språk och i flera år småbonde i sin österbottniska hembygd.
Nu vid en bit över 80 års ålder har han tydligen tyckt det vara dags att skriva ett slags memoarer, men han gör det på sitt eget underfundiga och kluriga sätt, snarare excentriskt än egocentriskt.

Känt och okänt folk och fä handlar mer om människorna omkring honom än om honom själv. Första halvan blir ett slags noveller där säkert nio tiondelar stämmer med verkligheten men de mest fantastiska episoderna nog är påhittade.
Andra halvan utgörs av en serie litteraturhistoriska små essäer, som också blir brett underhållande, antingen de handlar om Runebergs förälskelser, Edith Södergrans katter eller Bellmans sista dagar.
Även här insmyger sig - nästan omärkligt i en för övrigt lärd och stringent framställning - små förbättringar eller omtolkningar av verkligheten. Huldén är en riktig spjuver, men inte enbart det; hans humor är stadigt rotad i ett liv som förenat gammalt och bondskt med modernt och intellektuellt.
Själv härstammar han från bönder på gården Nörråkers i österbottniska Monå, och han vet åtskilligt om livet där i äldre tider, till exempel vid det bröllop 1866 som hans farfars syster hade "brudat sig väl" till, där prästen dansade menuett tills han måste skjutsas hem och en fåordig fyraåring plötsligt började tala rent. "Ryktet om undret spreds i hela Judéen", kommenterar Huldén på sitt vanliga torrt stilsäkra sätt.

Här finns kusligare episoder också, om ynglingen som skulle visa sin styrka, i hemlighet lyfte en för ändamålet lämplig sten, fick den över sig och dog. Alltsammans blir till ett slags humoristiskt äreminne över det gamla bondesamhället.
Här finns festliga och kanske sanna historier, till exempel om hur Huldén vid ett besök i ett indianreservat i New Mexico får syn på en traktor av samma märke som hans egen (Fordson Major), sätter sig och kör den in i ringen av dansande indianer och året efter får höra att deras dansrit nu utökats med just en rundkörande traktor.

"Nu förirrade jag mig igen", avbryter sig Huldén ibland i sina spontant slingrande och genuint underhållande skrönor. Lite av samma oförmåga att blunda för tillvarons poänger präglar också de litteraturhistoriska avsnitten, där det nyupptäckta runebergsmanuset och ett par andra fynd får tas med en nypa salt.

På några få ställen dyker det upp dialektala eller allmänt finlandssvenska uttryck som "hyssjan" (utedasset) eller uppmaningen "ids inte" (låt bli att). Det ger lite extra lokalfärg åt denna utomordentligt trevliga minnesbok.

Äreminne över gamla bondesamhället

Finlandssvensken Lars Huldén ser tillbaka på livet och litteraturen med trivsam humor i den i dag utgivna Känt och okänt folk och fä, konstaterar Tore Winqvist.