Äreminne över en oöverträffad mor

Redan Goethe brukade hävda att han hade sin mor att tacka för diktargåvan. Det var av henne han hade fått lusten att fabulera. Även Theodor Kallifatides hänvisar till sin mamma när han talar om sin tidigt väckta längtan att få berätta i den i dag utgivna romanen Mödrar och söner. Lite anspråkslöst kallas Kallifatides för en "författare av grekisk börd" på bakre, inre omslagsfliken till den nya boken. Här kan man onekligen tala om ett understatement. Sedan Theodor Kallifatides kom till Sverige och efter några år gav ut sin första diktsamling Minnet i exil, 1969, har han uppnått en position som en av de mest uppmärksammade författarna i sin generation. Hans har med sina böcker vidgat Sveriges gränser som få andra. Och vår inhemska litteratur skulle inte på några villkors vis vara lika fylld av Medelhavets oemotståndliga värld eller av denna överdådiga kulturkrets och dess på myter så rika kynne utan Kallifatides medverkan.

Den här gången skriver han om sin mamma Antonia. Hon har av allt att döma alltid tillhört den sortens mödrar som kan konsten att bestämma över sina närmastes väl och ve, deras livsföring och känsloliv utan att de drabbade för ett ögonblick märker av denna härskarteknik eller har en aning om hur den går till. Så självklar är deras förmåga att behålla initiativet och avgöra de knivigaste frågor att den blivit en del av hela familjens blodomlopp. I första hand handlar det om kärlek av det självutgivande och gränslösa slaget. I sista hand om de egna behoven. Även om de senare nog också har ett finger med i spelet i de beroenden och bindningar med livslånga förtecken, som kanske inte alltid rymmer de bästa förutsättningarna för barnens frigörelse och förmåga att skapa sina egna liv.
Hos Theodor Kallifatides lyser dock de flesta av alla sådana skuggor med sin frånvaro. Ett och annat stänk av mer eller mindre obearbetad skuldkänsla gör sig här och var påminda. Mellan honom och hans mor råder annars vad som åtminstone utåt sett kan betraktas som det ideala förhållandet. I varje fall så länge vi håller oss till de mellanmänskliga aspekterna och låter de ömsesidiga känslorna avgöra. Att under sådana förhållanden börja moralisera är nog att begå våld på livsvärden som hamnat på undantag eller sitter trångt i det svenska samhället i övrigt. I sin bok berättar författaren om ett veckolångt besök hos modern i Athen. Det är en innehållsrik vecka. Ett helt liv hinner avverkas. Och inte bara det. Boken går också tillbaka till de närmast föregående generationernas tillvaro. Och tar avstamp bland de grekiska förfäder, i varje fall på faderns sida, som levde i trakten av Trabzon vid Turkiets sydöstra kust vid Svarta havet.

Det är också här Theodor Kallifatides far växer upp. Stommen i sonens roman bygger på den redogörelse som fadern under sen ålderdom som ett slags testamente sammanställde över sitt liv. Och det är denna översikt som boken både återger i svensk översättning och som författaren sedan kommenterar under handlingens gång. Men dessa utvikningar som upptar merparten av innehållet består också av minnen, tankar kring och återblickar på Theodor Kallifatides eget liv. Såväl på hans barndom som på hans skoltid i Grekland. Där förekommer också många nedslag som har med de många åren i Sverige att göra. I det sistnämnda uppträder en iakttagare vars blick aldrig grumlats utan vilken levererar den ena på kornet funna formuleringen efter den andra om ett land långt uppe i norr, som knappast skulle ha ett dugg att förlora på ett betydligt större inflöde än hittills av en europeisk mentalitet och dess erfarenhetssfär.
När Theodor Kallifatides pappa berättar om huvuddragen i sitt liv är det en historia om fattigdom, umbäranden och inte minst politiska skeenden som innehåller både två blodiga världskrig och ett kanske ännu vidrigare inbördeskrig. Men samtidigt växer där också fram historien om en människa som trots förtryck, fångenskap och tortyr aldrig gav upp i kampen för sin familj och sig själv. Det var pappa som lärde mig att leva, skriver sonen. Och ur minnet av fadern växer så småningom fram vad som utan vidare skulle kunna betraktas som ett inlägg av slagkraftigaste slag i dagens debatt om avsaknaden och behovet av manliga förebilder. Men även i en annan diskussion, den om vår tids brist på självklara livsvärden.

Allt detta formuleras i romanen medan författaren samtidigt låter modern konfronteras med hågkomsterna. Ofta är det högst vardagliga interiörer som måltider, kaffestunder, småprat sent på kvällen eller vid frukosten som läsaren får avlyssna. Moderns slagfärdighet, benägenhet att krydda allt hon säger med avväpnande ordspråk och talesätt gör de flesta av dessa möten till små dramatiska högtidsstunder. Och många gånger som i förbigående lättar Theodor Kallifatides på förlåten till sitt eget livs hemligheter och sitt författarskaps innersta rum, så att umgänget med hans bok blir som att sitta i förtroligt samspråk tillsammans med dess upphovsman på ett café och lyssna till en god och nära vän. Av framställningen att döma är Theodor Kallifatides mamma dessutom en hejare på allt som har med matlagning och det grekiska köket att göra. Fastän det inte är frågan om någon kokbok vattnas det i munnen både en och flera gånger.
Theodor Kallifatides är en av svensk litteraturs mest personliga författare med en helt egen diktarröst. Om någon dristade sig till att försöka imitera honom skulle denne förmodligen stöta på oöverstigliga hinder. Inte minst för den glimt i ögat som är närvarande i allt han skriver, men också för att hans humor är så outgrundlig att den nog är ett rent födelsemärke. Och sällan är begreppet utsökt lika befogat som här, när det gäller hans stilkonst. Kallifatides har med sitt äreminne över en i högönsklig välmåga levande mamma, 92 år, skrivit kärleksroman som säkert kommer att stå sig ett bra tag.

Äreminne över en oöverträffad mor

Theodor Kallifatides i dag utgivna roman Mödrar och söner är lika mycket ett äreminne som en kärleksroman, skriver Bo-Ingvar Kollberg.