Arbete viktigare än livsstil

Härom natten hade jag en märklig dröm. Jag drömde att jag satt i ett konferensrum i en källare omgiven av något slags granskningskommitté. Kavajprydda kvinnor med hårpiskor och leenden strama som munkavlar. Framför oss, på ett ekbord låg två rapporter som undersökte ett företag. I den ena rapporten stod det om att företaget hade varit inblandat i folkmord. I den andra stod det om kvinnlig underrepresentation i styrelsen. Det märkliga var att ingen ville prata om den första rapporten. Upprörda utspel följde på upprörda utspel. Patriarkatet och åter patriarkatet. Tillslut fick jag nog.

"Men hallå, folkmordet då".

Det blev tyst i rummet och alla bara stirrade på mig. Oförstående blickar som borrade sig in i mina ögon. Sen vaknade jag.

Antagligen berodde drömmen på att jag de senaste dagarna suttit och ströläst i Nina Powers bok Den endimensionella kvinnan. Det är en bok som påminner om en sorgesång, en melankolisk betraktelse över dagens feminism och en uppgörelse med en rörelse som lämnat systemkritiken bakom sig. Enligt Powers är feminismen i dag ett slags pseudoradikal makeup. En ursäkt för karriärkvinnor att ogenerat ägna sig åt hedonism, chokladfrossa och vibratorsessioner. Feminismen har blivit ett framgångsrecept: gnäll lite på kvinnlig underrepresentation i bolagsstyrelser och vips så blir du gångbar i finsalongerna. Sådana svepande angrepp kryllar Powers bok av: hon attackerar modemagasin som Elle och Vogue, liberala debattörer och Hollywoodfilmer. Eftersom hon är filosofilektor i Storbritannien är hennes exempel ofta inhemska och mycket känner jag inte till. Men jag förstår ändå grejen. Skulle Powers vara svensk skulle hon antagligen attackera Amelia Adamo och hennes ytliga livsstilsfeminism, eller Camilla Läckberg, där höjden av frigörelse tycks vara att gnälla på sin man.

På många sätt är Powers bok angelägen. Det har länge funnits ett behov av en text som gör upp med den politiska korrektheten, från den vänstra planhalvan. Själv har jag till exempel länge retat mig på hur det har blivit kutym bland en viss typ av kulturskribenter att slänga sig med en queerfeministisk jargong. Ord som "subversiv" och "kroppslig desintegration" tycks ha blivit liktydigt med "bra". För några månader sedan hyllades till exempel ett skitprogram som Kungarna av Tylösand för dess "subversiva potential" i Expressen kultur. Att ett gäng aspackade tonårstjejer från arbetarklassen knullade hejdlöst i tv framställdes som en uppgörelse med en "offerdiskursen". Detta är talande för den feminism som Powers attackerar. Vad ska vi ha feminismen till om den bara handlar om kvinnlig självhävdelse frågar hon sig? Blir den inte meningslös om den bara angriper en "diskurs om kvinnligheten" och samtidigt accepterar den ekonomiska och fysiska verklighet inunder?

Jo, svarar Powers, i ett särskilt intressant avsnitt. För feminismens bestående insats är inte dess sociokulturella analyser utan att den upprättat en länk mellan hushållsarbete, reproduktivt arbete och lönearbete. Detta är en sammankoppling som kapitalet inte kan acceptera. För att behålla den reservarmé av arbetskraft som får dess skrangliga konstruktion att inte rasa samman måste kapitalismen förneka att hemmets och politikens värld hänger samman. Vad Powers tycks mena är alltså att feminismen per definition är antikapitalistisk (även om den inte alltid förstår det själv) och därför bör den vända sig mot arbetsmarknaden istället för livsstilsfrågorna. Att granska socioekonomiska problem, som feminiseringen av bemanningsföretag och callcenters, är med andra ord viktigare än de sociokulturella problemen.

Och jag håller givetvis med. Som rödskinn är det inte särskilt svårt att göra det. Det blir efterhand ett problem för boken. Stora delar av den framstår nämligen som ett hafsverk. Den endimensionella kvinnan är uppdelad i korta kapitel som fungerar som små slagdängor och titt som tätt späckar författaren dem med allsköns citat från vänsterteoretiker. Det gör att boken känns påfallande osjälvständig. Alltför ofta är det en Alain Badiou eller en Wendy Brown som drar slutklämmen. Att Powers dessutom vill framstå som slagkraftig med sitt slängiga språk, när hon i själva verket slår in öppna dörrar gör knappast det hela bättre. Som när hon ägnar ett helt kapitel åt att angripa Sarah Palins Feminism for Life. Då känns det mera som att hon sparkar undan kryckorna för en multihandikappad än bidrar med en relevant feministisk kritik.