Är det kvinnan bakom allt?

Hur agerar hustrun till en ledande statsman? Ibland, kanske oftare nu än förr, är hon själv politiker mer eller mindre. Tänk på fruarna till Clinton, Göran Persson och vår nuvarande statsminister.
Hur en politikerhustru i gångna tider kunde framträda har intresserat umehistorikern Svante Norrhem, som nu publicerar Kvinnor vid maktens sida 1632 - 1772. Årtalsgränserna visar oss att boken handlar om svensk historia.

Det dröjer bortåt 50 sidor innan författaren riktigt kommer in på själva ämnet. Men det gör ingenting, eftersom dessa tre inledande avsnitt är både lärorika och lustiga. Norrhem konstaterar först att visserligen var kvinnan ända från Adams och Evas dagar underordnad mannen. Men betydde detta att han alltid styrde? Nej, författaren är övertygad om att ingen man någonsin varit en "autonom enhet" utan tvärtom levat i samspel med omgivningen, således också de kvinnor som funnits i hans närhet. Vidare påminner Norrhem om de kvinnor som verkligen hade synlig makt, exempelvis Kristina av Sverige, Elisabet I av England och Katarina II av Ryssland. Åtskilliga har varit inflytelserika älskarinnor som Ludvig XIV:s mätresser. Andra kvinnor åter var betydelsefulla personliga rådgivare till kungar eller drottningar, utan att några erotiska relationer förelåg.

Riksråden och deras hustrur riksrådinnorna är viktiga begrepp i framställningen. Termen riksråd kunde ha skiftande innebörd, men ägde man denna titel tillhörde man i alla fall Sveriges styrande elit, som numerärt bara var en liten procent av befolkningen. Under 1600-talets krig befann sig riksråden ofta på resande fot. Ibland följde hustrurna med, men när de stannade hemma fick de ansvara för godsförvaltningen. Högadelns kvinnor blev inte sällan mycket erfarna i ekonomiska ting.
Ett intressant avsnitt behandlar riksrådinnorna i politiken. Norrhem påminner om att eliten rymde både den gamla bördsadeln och de nyadlade. De senare hade ofta invandrat och var förmögna. Svårartade motsättningar uppstod mellan dessa grupper; det kunde gälla sådant som bänkplatser i kyrkan, klädet på de stolar där man placerades. Dessa rangstrider, som förefaller oss löjliga (existerar de inte på 2000-talet?) var ett politiskt kampmedel, som inte minst utnyttjades av kvinnorna. En representant för bördsadeln, Hedvig Stenbock, fattade tycke för den inflyttade Nicodemus Tessin och gifte sig med honom. Han var inte fin nog, så Hedvig blev för lång tid utfrusen av sina släktingar. Ödet ville att parets efterkommande senare skulle flytta in i ett ståtligt Riddarholmspalats, som stenbockarna aldrig skulle ha haft råd att lägga sig till med.

Men i andra fall skulle det visa sig att riksrådshustrun just ville utnyttja sina egna släktkontakter för att främja mannens karriär eller avhjälpa hans svårigheter. Ett känt exempel är hur riksrådinnan Maria Eufrosyne, gift med Magnus Gabriel De la Gardie, agerade. På ett målning, som pryder omslaget till boken, kan vi se makarna hand i hand. Mannen har ena foten nedanför podiet, symboliskt illustrerande att han hade lägre börd. Hustrun var nämligen syster till Karl X Gustav. Outtröttligt sökte Maria Eufrosyne bistå sin man, då han råkat i onåd, men utan framgång. Magnus Gabriel marginaliserades efter hand av politiska skäl och då hjälpte inte släktrelationerna till kungahuset.

Å andra sidan ger Norrhem exempel på hur de högättade kvinnorna kunde hjälpa karriärsugna unga män att klättra upp på samhällsstegen. Kunde man ställa sig in hos riksrådinnan låg kanske vägen öppen till en kontakt med mannen och sedan var kanske lyckan gjord. En yngling, Nils Esbjörnsson, lyckades på det sättet bli uppmärksammad av en greve Bonde, blev adlad Reuterholm och fick senare friherrskap. Hans sonson var Gustaf Adolf Reuterholm, som i praktiken styrde Sverige på 1790-talet.

Norrhems slutsats, grundad på analys av ett stort material, skall kort antydas. Under 1600-talets krig hade riksrådinnorna fått svara för godsen och deras lokala inflytande blev påtagligt. Efter det begynnande 1700-talets ofred vidtog såväl i Sverige som i övriga Europa en maskuliseringsprocess. Politiken betraktades som något för män och betecknande är, att kvinnorna började använda makens efternamn. Dessutom utvidgades byråkratin och inom den hade kvinnorna ingen plats. Men det rent informella inflytande som de kunde utöva snarast stärktes mot slutet av 1700-talet. Utländska diplomater i Stockholm kunde lättare än förr få kontakt med ledande politikers hustrur.
Anlägger man ett strikt feministiskt perspektiv på utvecklingen är boken knappast uppmuntrande. Däremot är det givande att följa författarens genomtänkta resonemang. Det skall också sägas att läsaren kan se fram emot många nöjsamma stunder. Norrhem drar sig inte för att illustrera framställningen med stimulerande anekdoter. Hade boken skrivits för så där 110 år sedan hade den kanske fått heta "Taflor ur den svenska adelns förflutna lif."

Är det kvinnan bakom allt?

Kvinnor nära maktens män är ämnet i Svante Norrhems kunniga och underhållande bok, skriver Torgny Nevéus.