Antipoetiskt välslipade dikter

Det är inte helt lätt att läsa Susanne Holmgrens tredje diktsamling Haverier. Den provocerar. Jag besväras av att den uttalar sig generellt om mans- och kvinnoroller och att den bara talar rätt upp och ner. Dikterna säger dessutom saker som jag inte håller med om. Och det är risken med dikter som säger allt för uttryckligt vad de tycker. Man kan avfärda dem direkt, om man inte håller med. Därför tycker jag inte att dikten är ett lämpligt rum för argumentation. Det är slöseri med diktens uttrycksmöjligheter.

Men så läser jag Haverier en gång till. Jag tar fasta på titeln. Och läser dikterna som om de vore just haverier. Då blir den helt plötsligt en annan bok. Ett uppror mot poesin och dess språk.

Det är ett sällan använt grepp Holmgren har hittat. Diktsamlingen är en karta över, så att säga, ord- och meningshaverier. Den visar hur de ser ut.
Det är sådant som vi alla antagligen går omkring med. Bara att de sällan kommer sällan till uttryck. Men när vi känner oss ledsna, underlägsna, oroliga eller lite små förbannade minns vi dem. De är de första meningar som vi kommer att tänka på, åtminstone kan det vara så.

Det är kanske en initial osäkerhet varje författare känner. Den handlar mycket om värderande av det egna uttrycket. Här finns olika röster, en slags inre dialog som berör skrivandet och hur man bör skriva, vad man, ja eller kvinna, får skriva och tycka i dikt. Värderandet tar olika perspektiv, manligt och kvinnligt. Vad får man göra som kvinna. Vad får en man göra. Vad är egentligen en bra text.

"Vänta! (Ja men låt det gå fort då!) Bara en sak till: Personligen (och då menar jag jag (som person)) jag skulle gärna se mer av genans hos män (-s dikter) (Men för vem har ett sådant uttalande vikt?) (Och jag ska väl inte gå och tala om för män vad jag behöver höra, det bestämmer de ju själva) (Det där är för känsloladdat för att vara genomtänkt)"

Den är en inre monolog mellan motstridiga viljor. Jag tycker jag känner igen resonerandet, man resonerar om vad man ska säga, och hur man ska säga det. Men man kommer inte till skott, skrivande av dikt blir inte av.
Susanne Holmgrens text stannar i ett resonerande, dess utgångspunkt är den skrivande kvinnan. Men också detta häcklas av jaget själv. Det ängslas över att vara besvärlig och inte säga det som man ska säga. Det själv stipulerar en slags idealdikt. Och säger att den själv aldrig når till idealet.

"Nu har du framkallat
avsmak igen
Nu har du glömt artigheten i resonerandet.
Hörde du inte när intresset tappades
på grund av dina affekter."

Susanne Holmgrens diktande känns frikostigt. Den bjuder på en text med ett lite mer spontant och rättframt uttryck. Den låter oss höra det självcensuren brukar rensa bort. Den kan verka skruvad vid en första anblick men den har ett ytterst välslipat och genomtänkt antipoetiskt uttryck.

"Text, text, text. Jag klampar inte omkring i ditt liv. Och inte i mitt liv heller. Det här är bara text, text, text. Ett, två, tre upprepningar. Bara ett tretal, ett vanligt litterärt medel. "

Antipoetiskt välslipade dikter

Susanne Holmgrens dikter kan verka skruvade vid en första anblick men det finns också en annan sida av saken, skriver Magnus Dahlerus.