Antipoetiskt patos som berör

EN NY BOK. Innan Lukas Moodysson blev en av Sveriges mest framgångsrika filmregissörer hade han hunnit med att vara poet. Med sex böcker, mellan åren 1987 och 1996, var han ett namn.För några år sedan (2002) kom boken och långdikten Vad gör jag här. Liksom den är Apo kryp hos en enda lång text. Den nya boken ger intrycket att vara skriven i en rasande fart utan uppehåll. Den tycks pratad av ett jag som blandar dagbok, rocken roll, oro, filosofi och politik — engagerat och ibland så frustrerat att språket går sönder. Det är ett blodfyllt och vitalt antipoetiskt patos som berör.Apo kryp hos är, i jämförelse med de tidigare böckerna, svårare. På många håll är texten uppbruten och fragmentiserad. Som helhet kan den ses som enkel, i detalj komplicerad. Kanske för att mycket lidande finns beskrivet, ett raseri, och att det är nära till en flerbottnad skuld. Ändå är det inte en extremt svår bok, eftersom att det finns en tydlig, om än skiftande, vilja i den.Titeln Apo kryp hos är grekiskas "dold" om man skriver ihop det till ett ord. Särskrivet tycks ordet vara i upplösning — det "dolda" i upplösning. Läst så är titeln öppen för många tolkningar. Då finns den, på flera sätt, i texten — mer eller mindre självklart. På första sidan finns till exempel en stapel ord som tycks rivna ur ett papper och således utan sammanhang. På en av de sista sidorna finns exakt samma ord, i samma ordning, men denna gång påbörjar de utskrivna meningar. Det fragmenterade språket blir dessutom helare ­efterhand. Det dolda träder på så sätt fram i dagen och blir mer förståeligt.Men det handlar egentligen inte alls om språket. I texten finns mest det som man kommit att förknippa med Moodyssons konstnärskap: upproren mot våldet gentemot den svagare och den ytliga offentlighetens mobbning — processer som Moodysson synliggjort i sina verk. Men långsamt växer ett tvivel in i texten, jaget — jag tänker mig att det är Moodyssons konstnärsidentitet — undrar med vilken rätt det berättar de utsattas historia. Att fortsätta berätta det dolda tycks således vara i gungning.En annan sida är textens karaktär av dagbok. Moodysson: "Jag skriver dikter täckt av as, varför skriver jag det här. varför skriver jag samma skit om och om igen. därför att jag: måste rensa, annars växer jag igen." Då kan man också tänka sig att en dold drivkraft är lagd i ljuset. Det finns helt enkelt en terapeutisk sida i poetens skrivande.Tendensen i Moodyssons filmer har varit att de mer och mer visat livets mörka sidor. Kanske är det detta som Moodysson skriver om i bokens sista bild: "vi går omkring i den nedbrunna mataffären. vi försöker hitta något som går att äta. det där var brödavdelningen, det där var godisavdelningen."Kanske får denna sida av konstnärskapet nu vila. Åtminstone slutar texten i att synliggöra en bild av något som bara är svett lite i kanterna, något som klarat sig relativt bra trots en brand: "i askan ligger en någorlunda välbevarad chokladkaka". Kanske är det denna chokladbit som Moodysson i fortsättningen kommer att berätta. Någonting annat tycks i alla fall vara på gång.