Antimuslimsk mobilisering

Samtidigt som jag läser Ni har klockorna – vi har tiden, når oss de svarta vykorten från Norge, ett efter ett, ömsom bekräftande och ömsom korrigerande varandra enligt en kusligt stigande skala: bombattack mot regeringshuset, minst 9 döda, minst 16 döda, massaker på Utøya, 76 döda.

Det är omöjligt att inte låta tragedin skina igenom läsningen av USA:s politiska och ideologiska utveckling efter 9/11. Men dubbelexponeringen ligger inte Pehrsons fina bok till last – tvärtom. Farhågorna om att Skandinavien nu kan komma att slå in på en liknande, om än inte lika extrem, väg som USA, ger den en akut relevans.

Perhson, korrespondent och bosatt i New York sedan 1984, skildrar nämligen en mörk utveckling i en demokratis moderna historia. Förvisso inga nyheter. Det är väl känt hur efter 2001 rättssäkerheten, liksom såväl den inhemska lagstiftningen som internationella fördrag, sätts på undantag i USA. I kriget mot terrorismen blir allt tillåtet: övervakning av den egna befolkningen, tortyr av misstänkta fiender, upprättandet av hemliga fängelser, illegitima invasioner.

Vad som däremot överraskar är de bisarra metoder med vilka neokonservativa krafter formulerar den berättelse om gott mot ont, vi mot dem, demokrati mot islamism, som är tänkt att legitimera alltsammans. Jag läser kallsvettig hur de torftigaste mytologier, politiska som populärkulturella, inkorporeras i det större ramverket.

Ett tragikomiskt exempel är när Antonin Scalia, en av Högsta domstolens mest konservativa medlemmar, refererar till Jack Bauer – en tv-seriehjälte som i sin patriotiska kamp mot terrorn excellerar i de mest brutala tortyrmetoder. Domaren går i försvar och frågar retoriskt: ”Skulle någon jury döma Jack Bauer?” Svaret ger han själv: ”Nej, skulle inte tro det.” Bauer gör vad som är nödvändigt, och det borde alla med förnuftet i behåll inse.

Scalia är inte ensam i sin beundran av den Fox-sända tv-seriens actionfigur. Försvarsminister Donald Rumsfeld tar intryck av honom, liksom militärpersonalen i Guantanamo – de sista i sådan utsträckning att fånglägrets högsta militära jurist Diane Beaver vittnar om att serien gett förhörsledarna ”massor av idéer” om hur man kan behandla misstänkta terrorister.

Pehrson får mycket sagt om ”det senaste kapitlet i USA:s nutidshistoria” – han behandlar allt från framväxten av det starka presidentskapet till bolånekrisen. Men det viktigaste bidraget är ändå just detta: dekonstruktionen av den väldiga berättelse vars förutsättning var 9/11. Pehrson färglägger fält efter fält av en politisk värld som gjorts genomskinlig.

Det är väl tajmat. För vad är Anders Behring Breiviks minutiöst planerade och ideologiskt drivna vansinnesdåd, om inte denna genomskinlighets blodiga avtryck? Vad har han gjort annat än tagit de yttersta konsekvenserna av den muslimska hotbild som alltjämt reproduceras, av ett långt led av aktörer från sekthögern till kvällstidningskolumnister?

Men det är inte bara den med sjukdom allt för enkelt avfärdade Behring som är underkastad berättelsens logik. Vi är alla fast. Innan dammet hunnit lägga sig från regeringsbyggnaden i Oslo är slutsatsen redan dragen bland flera av Sveriges politiska kommentatorer: islamist. ”Norge är också medlem i militäralliansen Nato, med styrkor i Afghanistan och har tillhört de mest aktiva i flygangreppen i Libyen”, står det till exempel i DN dagen efter. Analysen avslutas med orden: ”Attentatet i Oslo blir en dyrköpt väckarklocka för det norska samhället”.

Ja, det är bara att hoppas att det blir en väckarklocka, och att den ringer för oss alla. Inte för att vi ytterligare ska spetsa till den dramatiska berättelsen om det ”muslimska hotet” och det multikulturella misslyckandet – utan för att inse denna berättelses allt större och farligare räckvidd. Högerextremister begår fler terrorbrott i Europa än radikala islamister, något vi allt för länge ignorerat, trots att den antimuslimska rörelsen intagit parlament efter parlament under decenniet som förflutit sedan 9/11.

Berättelsen är mäktig och klaustrofobisk som en mardröm. Låt oss hoppas att väckarklockan ringer snart.