Antika myter på vers

Romaner på vers är något man brukar förknippa med romansk renässanslitteratur eller Lord Byron. Men att genren inte är totalt omöjlig ens i vår tid visar kanadensiskan Anne Carson, vars dubbelbottnade historia "Röd självbiografi" just översatts och ger en fängslande och konturskarp bild av en tänkbar ung mans liv i dagens globaliserade värld.

Det är visserligen inte frågan om någon rimmad eller ens särskilt rytmisk vers, men ändå är det uppenbart något annat än prosa. Syntaxen och framför allt koncentrationen och de överraskande ordsammanställningarna har den gemensamt med vanlig så kallad modern dikt, men här finns också en genomgående och avrundad handling precis som i en prosaroman. Den här formen har uppenbarligen varit ett naturligt val för Anne Carson och tillför en del plusvärden jämfört med traditionell prosa. Det gör nog också den märkliga dubbelexponeringen mellan själva berättelsen om en ung, från början något ängslig och småningom konstnärligt inriktad man - från Los Angeles, Vancouver, Miami eller Boston, verkar det - och å andra sidan en antik myt om den vingförsedde, monstruöst röde Geryon och hans baneman Herakles.

Carson är en välkänd kanadensisk författare i 60-årsåldern med stark klassisk förankring. Här har hon omdiktat myten radikalt. Av den fruktade och föraktade halvmänniskan Geryon gjorde redan greken Stesichoros, cirka 600 f kr en i små fragment bevarad pojke vars känslor uttrycks så att de väcker vårt medlidande. Carson diktar vidare på det spåret, och hjälten Herakles blir här en rätt kallhamrad och orättvist dyrkad figur.
Relationen mellan huvudpersonerna är öppet och självklart homosexuell, och sociologiskt kan det säkert finnas stora likheter mellan forngrekiska och kaliforniska gaymiljöer. Undan för undan fokuserar dock Carson på den moderne Geryon, som hunsas av en otäck storebror, beskyddas lamt och vankelmodigt av sin storrökande mor och vid fjorton års ålder möter sin idol, hela tiden kallad just Herakles.

Här finns många fina, realistiska men ändå lätt stiliserade ögonblicksbilder, från familjeliv och skola och framför allt från de trevande och småningom sorgmodiga sexuella kontakterna, resorna och kulturkrockarna. Här finns också många fina och i vanlig prosa svårplacerade formuleringar, som då "Geryons hela kropp tecknade ett bågformat skrik - mänsklighetens tradition av obesvarad kärlek" Både likheterna och olikheterna mellan homo- och heterosexuell erotik får sin kloka och insiktsfulla belysning. Till skillnaderna hör spänningarna i den triangel som bildas av Geryon, Herakles och en ung peruansk indian, Ancash.

De konkreta detaljerna - tangobaren i Buenos Aires, takterrassen i Lima, vulkanaska, kameratagningar och skäggiga föreläsare - och de fint utmejslade stämningarna alltifrån vemod till "ett kort ögonblick - av livets skäraste blad i en oändlig lycka" bidrar till att man tror på och lever sig in i själva historien. Den antika myten som klangbotten spelar främst rollen som förstärkare av det tidlösa i motivet och som ett slags ifrågasättande av bov- och hjälteroller. De röda vingarna på Geryons rygg blir en symbol för utanförskap och konstnärlighet.

Carson inleder och avslutar denna tänkvärda och vackra historia med några översättningar av den överraskande "moderne" Stesichoros och egna, elegant underfundiga och smått ironiska kommentarer till både skalden och det antika motivet bakom hennes egen versroman. "Röd självbiografi" är en originell och fängslande bekräftelse av hur alla tider och alla länder kan berika varandras erfarenheter.

Antika myter på vers

Kan antika myter i en versroman belysa nutida homosexuellas vardagsliv? Uppenbarligen, och med fint resultat, menar Tore Winqvist apropå kanadensiskan Anne Carsons "Röd självbiografi".