Anteckningar ur ett tonårsliv

Det råder undantagstillstånd i Odd Marius Walakers liv. Han är mitt uppe i en period vars unika kraft han insiktsfullt inser vidden av, samtidigt som han förstår att den inte kommer att vara för evigt. Han är fjorton år och har ramlat av cykeln och slagit skallen i marken, det seende och den blick på världen han upptäcker sig ha fått efter fallet äger en intensitet som ger honom en fullständigt okränkbar inre styrka. Han är i själva verket inte längre en, utan två, han är bröderna Walker - vilkas blick på omvärlden inte bara är dubbel, utan snarast multipel. Han, de, ser allt och förstår allt. Som en superkraft nästan. Eller om man så vill: hybris.

Vetskapen om att han befinner sig i ett exklusivt skede av sitt liv, en tid vars klarsynthet på något sätt måste bevaras, får honom att börja skriva ner sitt liv i anteckningsböcker. Mobbade läraren Gamle Hellas - ett öknamn han fått för sin eviga predikan om de gamla grekerna - stärker Odd Marius i hans övertygelse om att dokumentationen av den här tiden i livet är viktig.
Puberteten som ett slags skimrande epok av möjligheter som aldrig kommer igen. Under den här tiden måste man skriva. Fast Odd Marius är skeptisk till att få sin storslagenhet reducerad till hormonella processer. I "Första häftet", från hösten 1983, skriver han: "Är detta kanske en av världens svåraste uppgifter: att få folk att förstå att det kan äga rum betydligt mer djupgående förändringar i en människa än de som beror på puberteten, till och med mitt i puberteten."
Ett par decennier senare nås Odd Marius Walaker, då Norges mäktigaste man, av nyheten att landet står inför ett hot om en katastrof så stor och förödande att ingen kunnat förutse den. Hans medarbetare är lamslagna, och Walakers frustration över deras brist på fantasi och kreativ problemlösarförmåga tilltar. Tiden är knapp och Norge har ingen beredskap för att möta det som väntar runt hörnet. Han kommer att tänka på sin ungdoms dagar, då han hade den speciella kraften, det som han kallade W-potensen. Han minns skrivhäftena, och när inget annat alternativ tycks finnas, bestämmer han sig för att gå tillbaka till dem för att få hjälp och kraft att klara Norges överlevnad.

Episoderna som skildrar den vuxne Odd Marius krishanteringsproblem är korta sådana, instuckna mellan de sex häftena som han skrev mellan 1983 och 1985. Kjaerstads drygt fyrahundra sidor långa roman består således till allra största del av dessa anteckningar ur ett tonårsliv: den olyckliga kärleken till Mia, oron över föräldrarnas äktenskap som tycks knaka betänkligt i fogarna, vänskapen med Simon, en småkriminell sexgalning med svavelosande pingstpastor till far, relationen till grannen Gudrun vars hjärtespalt Odd Marius spökskriver, de sexuella fantasierna om en annan grannkvinna, medelålders Fru Haram.
Här ryms också faderns engagemang för Kina, en kritik av maoiströrelsen, massor med filmreferenser, musik, arkitektur - modern är framgångsrik arkitekt - och inte minst viktigt: i samtalen med Gamle Hellas talas det om vikten av att skriva. Att berätta. Jag är bröderna Walker är en roman vars innehåll är omöjligt att sammanfatta, det nyss nedtecknade är bara en bråkdel av vad som tas upp och analyseras i Odd Marius anteckningsböcker. Det är på det sättet en väldigt rik bok. Och förmodligen också sann, i bemärkelsen trovärdig.

Tonåringar (törs jag säga tonåriga killar utan att få på skallen?) har ofta en tendens att ta mycket plats, låta saker och resonemang bre ut sig hämningslöst. På det viset är också Jan Kjaerstads berättarteknik kongenial med romanens huvudperson - alla dessa utvikningar, associationsbanor, små, små detaljer. Den vederhäftiga överensstämmelsen mellan form och innehåll må vara nog så skickligt utförd, men gör det dessvärre inte mindre tråkigt att läsa. En pubertetshjärna (eller ett dito hjärta) må vara överlastat med intryck, åsikter, känslor och tankar, och hur berusande det än kan tänkas vara är det inte riktigt optimalt när en roman släpar omkring på samma bagage. Då väger det inte lika lätt.
Jan Kjaerstad har dessutom ett sätt att skriva som inte lämnar något åt slumpen, även i kaos får det tillrättalagda råda. Inga blottor. Men Jag är bröderna Walker är förstås en intrikat roman på många sätt, och skildringen av en tonårings mångfacetterade inre är upplysande och uppfriskande - om man bortser från det maniska runkandet och kontemplerandet över fittors beskaffenhet.
En tråd som skimrar och gnistrar lite mer än de övriga är berättelsen om Andreas, Simons lillebror, en känslig själ med obegränsad fantasi och stort hjärta. Odd Maris ömmar för och beskyddar den här lilla pojken på ett sätt som griper hjärtat och snörper åt i halsgropen.

Anteckningar ur ett tonårsliv

Den norska författaren Jan Kjaerstads nya roman är intrikat, skriver Therese Eriksson. Men så överlastad att den blir tråkig.