Det finns ingen konstnär som påverkat mig så djupt som Andrej Tarkovskij.
Jag var femton år och befann mig alldeles i början av de, för varje kulturnörd obligatoriska, cineastiska tonåren när jag hos den lokala videouthyraren hittade en VHS som det stod ”Spegeln av Andrej Tarkovskij” på. Det lät svårt, tänkte mitt klyschigt svartklädda tonårsjag och lade genast filmen på disken. Svårt var nämligen på den tiden undantagslöst synonymt med bra.
Jag var med andra ord helt oförberedd på vad som skulle möta mig när jag satte videokassetten i spelaren. Allt jag visste om Tarkovskij var att Bergman hyllade honom som ”den störste av dem alla”. Därför blev det bildflöde som strömmade emot mig närmast en chockartad upplevelse. Det liknade ju ingenting annat. Var det verkligen möjligt, frågade jag mig, att göra film på ett sådant kompromisslöst och uppriktigt sätt? Och framför allt, hur kunde denne döde ryss så fullkomligt genomskåda mig, nå in i mina allra innersta skrymslen, mina mest privata minnen och drömmar? Detta var inget konstverk, konstaterade jag. Det var ett underverk.
Sedan dess har jag ständigt återvänt till Tarkovskijs hypnotiska och leriga bildvärldar. Jag har gång på gång frågat mig vad det är som gör att jag upplever just Tarkovskijs konstnärliga utsagor som så innerligt kommunikativa, som så ovanligt sanna. Det bästa svaret på den frågan hittar jag i en av Tarkovskijs dagboksanteckningar, daterad 1 september 1970, där konstnären citerar en matematikprofessor vid namn Manin: ”Det finns konstnärer som ger oss chansen att uppleva sakernas rätta dimensioner.”
Precis så är det ju med Tarkovskij! Och kanske är det därför jag ständigt återvänder till honom. Han river sönder den vanans slöja som skymmer blicken, visar människan hennes rätta dimensioner, skildrar världen som den verkligen är - som ett obegripligt mysterium, storartat och fruktansvärt. Tarkovskij är filmkonstens största realist.
Trots att Tarkovskij endast lyckades färdigställa sju långfilmer under sitt alltför korta liv är han för evigt en del av den lilla skaran av verkligt betydande filmauteurer. I dag, 4 april 2012, skulle Tarkovskij ha fyllt 80 år, om det inte vore för den lungcancer som redan 1986 satte ett definitivt produktionsstopp för den egensinniga regissören. 80-årsdagen firar Atrium förlag, som tidigare givit ut flera Tarkovskijrelaterade titlar, med att för första gången i svensk översättning ge ut de dagböcker som den ryska mästaren förde mellan 1970-1986 och som här blivit en närmare tusensidig tegelsten. Det är en samling anteckningar som ger en unik inblick i Tarkovskijs vardag och kreativa processer. Ett måste för alla med det minsta intresse för denna legendariska filmskapare.
Det första som slår en vid läsningen av dessa spretiga anteckningar är i vilken hög utsträckning Tarkovskijs dagboksskrivande skiljer sig från hans filmande. Filmerna är ju kända för sina långsamt kontemplativa stämningar. Men dagboksförfattaren Tarkovskij är flyhänt och drastisk. Hans filmer är präglade av en religiös och andlig tematik och Tarkovskij framstår ofta, i Bachs och Dostojevskijs efterföljd, som en av konstens stora kristna förkunnare. Men dagböckernas Tarkovskij är långt ifrån någon ängel. Han både super och slåss. Han dissar och föraktar sina kolleger med en intensitet som gränsar till hat. Hans kvinnosyn är alltigenom förkastlig. Och själv är han ytterst besvärad av den förandligade bild som så många tycka ha av honom. ”Sluta förvandla mig till ett helgon”, utbrister han frustrerat. ”Jag vill ju vara aktiv.”
Just bristen på aktivitet, att han aldrig tillåts arbeta i den utsträckning han önskar, är ett annat av dagböckernas genomgående teman. Dagböckerna är en unik dokumentation över en konstnärs kamp för artistisk integritet och frihet i ett totalitärt samhällssystem. Med tanke på det massiva motstånd som de sovjetiska myndigheterna visade Tarkovskij, och som framställs med en närmast tragikomisk tydlighet i dagböckerna, är det lite av ett mirakel att han ändå lyckades göra fem så egenartade filmer i en kommunistisk diktatur, innan han gick i exil.
Men anteckningarna från exilåren är dessvärre inte mindre tunga att läsa. Här präglas mycket av längtan efter den familj, i synnerhet sonen Andrjusja, som de sovjetiska myndigheterna vägrade att släppa ut ur landet. Men även filmarbetet plågar honom. Mötet med Sverige, där Tarkovskij spelade in sin sista film Offret, är knappast friktionsfritt. De svenska filmarbetarna beskrivs som ”tröga, lata, inte intresserade av något annat än att uppfylla de formella kraven”. Han lägger till: ”De gör ett dåligt, ett verkligt dåligt arbete.”
Nej, för Tarkovskij var filmandet mycket mer än ett formellt arbete. Han hade enorma pretentioner på vad han som konstnär skulle kunna åstadkomma. Hans filmer skulle få människor att ”känna kravet att älska, att ge av sin kärlek, att känna igen det skönas bestämmelse”. Samtidigt vägrar han att vara stolt över sin talang, den är ju en gåva av Gud. Han pendlar hela tiden mellan uppblåst högmod och självförringande ödmjukhet, mellan det mest osympatiska människoförakt och den djupaste humanism.
Den är en oerhört motsägelsefull person som träder fram i dessa anteckningar. Men framför allt ger dagböckerna ett exklusivt inifrånperspektiv på den människa som, under nästan omöjliga omständigheter, frambringat några av 1900-talets märkvärdigaste konstskapelser.