Ansikte mot ansikte med texten

Att förklara en litterär text utifrån idéer som författaren mött är en beprövad metod som sattes i system redan på 1800-talet. Sedan dess har den både förfinats och kritiserats; framför allt har man vänt sig mot tanken på bakomliggande idéer som orsak och texten som verkan i närmast naturvetenskaplig mening. Det är så mycket som spelar in när ett konstverk blir till, impulser både utifrån och inifrån, somliga medvetna, andra omedvetna.

En nyanserad komparativ metod är vad stockholmslitteraturvetaren Carin Franzén tillämpar på två av våra främsta nu levande kvinnliga författare, Birgitta Trotzig och Katarina Frostenson. För en litteraturens etik kallar hon sin nya bok och anger därmed att hon inte bara valt att skriva om två notoriskt "svåra" diktare utan också att i centrum ställa den svåra frågan om förhållandet mellan konst och moral. Franzén är liksom Trotzig och Frostenson starkt franskorienterad och bland de tänkare som alla tre uttryckligen åberopar dominerar det gångna halvseklets franska fenomenologer och psykoanalytiker: Lacan, Derrida, Kristeva , Levinas et co - samtliga utomordentligt snåriga i sitt språkbruk och i ständigt behov av förklaringar.
Vad ska då en dagstidningsrecensent ta sig till? Lägga till ännu ett lager med kommentarer? Det vore en alltför krävande uppgift, inte minst utrymmesmässigt. Några antydningar får räcka.

Till att börja med avför Franzén synen på det litterära verket som bärare av ett budskap och som ett redskap för social förändring. Det var 1870- och 80-talens samhällsengagerade program som i annan skepnad gick igen under det radikala 1970-talet. Den bedrövliga sociala miljö som skildras i romanerna Sjukdomen och Dykungens dotter ropar visserligen på reformer, men det är inte Trotzigs syfte med dem. I Franzéns utläggning exemplifierar de Levinas tanke att grunden för all etik är det bejakande mötet med medmänniskans, den Andres, ansikte bortom alla sociala och psykologiska kategorier.
Denna närmast religiösa hållning svär mot den kämpande feminism som Franzén tidigare gjort sig till tolk för. Hon erkänner öppet problemet men accepterar, åtminstone i det aktuella sammanhanget, att det befriande mötet ansikte mot ansikte äger rum på en nivå under alla könsroller och genusskillnader. I samma anda, skulle man kunna säga, bör en litteraturkritiker möta sin text.

En annan form av etik som både Trotsig och Frostenson omfattar gäller den skönlitterära textens autonomi, dess oberoende av politiska, sociala och kommersiella hänsyn. Endast genom att avsäga sig alla yttre syften och bindningar kan en diktare vara "sann". Synsättet kan tyckas likna den tidiga modernismens bekännelse till l'art pour l'art, konsten för konstens skull, men Franzén understryker att medan den modernistiska doktrinen gärna slår över i ren esteticism ingår hos Trotzig och Frostenson estetik och etik en oupplöslig förening.
Om Trotzig är en svår författare så gäller det i än högre grad om Frostenson. För en del år sedan gav jag ut en bok med kommentarer till några av hennes dikter och fick motta uppskattande ord från läsare som tyckte sig ha fått hjälp att begripa. Det var givetvis roligt att höra. Men hade jag själv verkligen förstått de texter jag skrev om? Misstanken att jag förenklat och på en del punkter rent av vantolkat har med åren vuxit sig allt starkare och när jag nu läser Franzéns utläggningar bekräftas min oro. På ett ställe hänvisar hon till min bok - utan instämmande. Dessvärre har hon nog rätt. Hon har gjort sig långt mer förtrogen med de franska lärofäderna än jag den gången trodde var behövligt.

Men det reser en angelägen fråga. Måste man först gå en fördjupningskurs i dessa filosofers skola innan det är lönt att ge sig i kast med Frostenson? Och blir man i så fall kapabel att tolka från frostensonska till vanlig svenska? Det är en uppgift som Carin Franzén måste vara sällsynt väl rustad att utföra. I sin nu utgivna och i sin art beundransvärda bok avstår hon emellertid på få undantag när från det och väljer att tala de invigdas tungomål. Man önskar att hon i kommande verk inte håller sig för god för att tala även folkbildarens enkla språk.

Ansikte mot ansikte med texten

Två av Sveriges främsta nu levande författarskap är ämne för en komparativ studie där frågan om förhållandet mellan konst och moral ställs, skriver Staffan Bergsten.