För några år sedan hörde jag Aase Berg läsa några av sina dikter i en källare tillsammans med tre andra poeter. Varje gång jag läser henne kommer jag att tänka på den där källaren, för där hände något speciellt. Hon gjorde i princip samma saker som de andra poeterna, tyckte jag: använde sig av manér, ämnen och utgångspunkter som jag kände igen från andra håll i samtidslitteraturen, och ändå fick orden i hennes fall en särskild resonans som förvandlade dem till något mer än text. Stilgrepp jag trodde var döda visade sig kunna ge upphov till butter och djupt suggestiv poesi.
Aase Berg kan ta ett helt vanligt uttryck som ”tung trailer” och ladda det med en egen, smutsigt radioaktiv innebörd. Hon kan få en presenning som bucklar sig åt fel håll att bli något hotfullt, som i en bra skräcknovell. I den nya diktsamlingen Liknöjd fauna är hennes ämne naturen, och som man kan vänta sig är läget dystert: människan förstör naturen utan att ha förstått den.
Medan jag läser Liknöjd fauna hänger ett par av Tranströmers dikter kvar i huvudet efter nobelprisbeskedet, liksom en artikel som hon skrev om honom inför hans 80-årsdag (Expressen 15/4). Jag frestas jämföra det hon säger om honom med hennes egna dikter. Artikeln återkom på Expressens sajt efter prisbeskedet och var ett av få avvikande inslag i hyllningskören.
Som kritiker stör sig Aase Berg ofta på det skickliga och välformulerade. I artikeln om Tranströmer skriver hon om ”ögonblicket då perfektionens käftar slår igen”. Även om hon inledningsvis uppskattar hans bilder tycker hon att ”det är för fiffigt” och snart ”övergår min förnöjelse tyvärr i nåt slags bortskämd fetma.”
Men om poeten Aase Berg inte sökte ett visst slags precision i sitt uttryck skulle hon aldrig nå fram till karaktäristiskt träffsäkra formuleringar som ”kvillersnabb”, ”inomhatisk”, ”spettvinklat huvud” eller ”grönskimrande glödkanaler” – alltsammans hämtat ur Liknöjd fauna. ”Samtidspoesin är inte alltid längre så förtjust i punchlines”, skriver hon i artikeln om Tranströmer. Men vad är hennes ”överbuffelhavare” om inte just en fiffig punchline?
Kanske är skillnaden mellan dem inte så stor ändå? I en av dikterna skriver hon om en griplastare som arbetar om natten. Om Tranströmer har nämnt en skogsmaskin någonstans är jag säker på att han har tilldelat den samma roll: den är en inkräktare, ett monster, dess uppgift är att utgöra en kontrast mot det organiska. I mötet mellan maskin och skog ser de båda samma sak och sympatiserar genast med skogen.
Läser man Tranströmer lär man sig känna igen en viss känslokurva: en beskrivning av ett förtryckande eller känslolöst tillstånd avrundas med en sista rad som uttrycker trots, tröst, längtan och förhoppning. ”Modersköldpaddan flyr flygande under vattnet” är en typisk sådan rad. I Liknöjd fauna tycker jag mig känna igen ett liknande slutackord i flera dikter, en sista rad som är avsedd att läsas med samma tonfall som hos Tranströmer. Kanske är ”den stora objektiva ödsligheten surrar” hennes modersköldpadda.
Under läsningen önskar jag att hon inte alltid skulle skriva lika kort. Hon ger inget utrymme åt långa tankar. Men om man antar att hennes syfte är att bända upp vanetänkandet med en oväntad ordkombination följer att dikterna inte kan bli särskilt långa. Den nya, bändande bilden kan bara existera som ögonblick och avvikelse. Det är en riskabel strategi: den blir lätt ett ständigt retirerande till allt mer anorektiska former av äkthet (anoräkthet!). Det är också en strategi som inte är olik Tranströmers. Vem av dem tror ni det här är: ”under ett ögonblick/tittar något annat på mig/genom katten”?
Flödet av dikter avbryts då och då av texter med högljudda bokstäver: det är ”Höns Kören” som pratar. Särskrivet och skevt, på ett sätt som numer är lika med instant poetry. Jag tror först att Aase Berg har tänkt sig hönsigheten som motbild till den miljöförstörande rationaliteten, men hönskören blir snabbt allt mer självbelåten (”vi har fin form som påsar med mjukt”), främlingsfientlig och kort sagt moderat. Hönsen gör sig skyldiga till det fulaste brott man kan begå i en svensk diktsamling: de kategoriserar världen i syfte att behärska den, men de är så språkligt handikappade att deras dumekonomiska slagord kollapsar.
Ett hoppfullt slut är knappast vad man väntar sig av Aase Berg. På de två sista sidorna tappar hönskören dock förtroendet för sin ledare och önskar sig ”en annan framtid”. Och det var naturligtvis hon som skrev att något annat tittar på mig genom katten.